Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Strid mellan lagstiftande makten och förvaltningen. Gaius Gracchus. Marius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
468 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
på demokratisk grund hvilande militärkommandot förband sig med tribunatet. Genom
afslutandet af detta förbund måste senatens herravälde sammanstörta, och det
sammanstörtade också under Caesar, under Augustus i det prokonsulariska imperiets förening
med tribunmakten. Detta var den aristokratiska republikens ändalykt och
upphofvet till det demokratiska kejsardömet. Båda gå tillbaka till Graccherna och Marius.
Den nya härordning, som Marius år 107 f. Kr. genomförde under kriget mot
Jugurtha, behöfde längre tid för att utöfva en mer än öfvergående verkan. Intill den
tiden hade krigstjensten varit en de besittande klassernas företrädesrätt, och census
utgjorde grundvalen för utskrifningen, men detta upphörde i den
organisation, som Marius införde, i det att genom densamma äfven capite censi,
proletärerna, upptogos i hären. Den allmänna tjensteplikten förblef visserligen
bestående, men blott på papperet, faktiskt började de förmögne mer och mer
undandraga sig krigstjensten. Legionerna rekryterades visserligen med borgare,
men med de fattigare, och medan dittills den uppbådade borgaren efter
fullgjord krigstjenst återvände till plogen eller sin syssla, stannade han nu för lång
tid under fanorna. Från att hafva varit en borgarhär förvandlades den
romerska hären genom Marius till en armé af yrkessoldater. Detta gaf stora tekniska
företräden, ty alla dessa soldater innehade i allmänhet underofficerens utbildning.
Dessa tekniska företräden och den nu ännu mera stegrade motviljan mojt
militär-tjensten hos de mera burgna klasserna hade till följd, att äfven Augustus upptog
den af Marius införda ordningen. Men huru verkade den under de följande
århundradena? Alltjämt tog man på nytt från Italien en stor mängd ungt
manskap, som åldrats och förlorat lusten att gifta sig, när det med anspråk
på veteranförsörjning lemnade hären. Genomfördt århundraden igenom, har
detta system affolkat Italien och borttagit möjligheten att försvara sig emot
germanerna. Kom så Italiens barbarisering, och den var en nödvändighet i mer än
ett hänseende. Denna barbarisering har visserligen gjort slut på riket i Italien
men dock räddat Italien från att blifva ett folktomt land. Men Marius var den, som
utan att ana det inledde Italiens affolkning.
När han såsom segrare öfver Jugurtha återvände från Numidien, hotade
närmare omedelbara faror Italien från cimbrer och teutoner. År 105 f. Kr. hade en
romersk här fullständigt slagits och förintats af cimbrer och teutoner vid nedre
Rhöne vid Arausio (Orange) och man fruktade, att de skulle uppträda i Italien. Blott
af Marius hoppades man räddning.
Cimbrernas och teutonernas vandring var icke den första folkrörelse, som hotade
Italien. Redan trehundra år förut hade kelterna visat sig, drifna af en
vandringslust, som fört dem från Rhen genom Frankrike ända till Spanien, till norra Italien,
till Thrakien och slutligen till Mindre Asien. Men med cimbrerna uppträdde för
första gången germanerna, hvilka åter trehundra år längre fram i tiden under kejsar
Marcus Aurelius klappade på rikets portar för att sedan förblifva en oroande fara för
riket. Från hafvet på andra sidan Elbe hade de kommit och vid Noreia i
Steier-mark slagit konsul Cn. Papirius Carbo år 113 f. Kr. Ingen skulle hafva kunnat
hindra deras infall i Italien, men oberäkneliga och nyckfulla voro de i allt och
vände sig i stället närmast mot väster. De upptogo med sig teutonerna, hvilkas
samhörighet med germanerna man hittills med icke afgörande skäl har bestridt. I
Gallien begärde de fåfängt af romarne land att bebo, och när deras begäran blef
afslagen, kom det till strid och till upprepade nederlag för romarne, sist till det
svåra, redan omnämnda vid Arausio år 105 f. Kr. Ingen syntes dem vuxen utom
C. Marius. Just därför hade man för andra gången valt honom till konsul för år
104 f. Kr. och man återvalde honom sedan beständigt under de följande åren.
Under den närmaste tiden hade vandringsfolken än en gång försvunnit; från Gallien
hade de tågat till Spanien, men de återkommo år 102 för att infalla i Italien, teutonerna
längs Liguriens kust och cimbrerna från norr. I Provence mötte Marius teutonerna i
närheten af Marseille vid Aquce Sextice (Åix) och slog dem. På segern öfver teutonerna
följde under nästa år på Raudiska fälten vid Vercellse segern öfver cimbrerna, som
under tiden inbrutit i Italien. Denna seger vann Marius under sitt femte konsulat
gemensamt med prokonsuln Q. Lutatius Catulus. Roms räddare, segraren öfver cim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
