Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
480 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
de kilikiska Sjöröfvarne, som gjorde hafvet osäkert. Det skulle blifva ett
prokonsu-lariskt imperium för tre år öfver hela Medelhafvet och dess kuster samt tio mil in
öfver landet med öfverhöghet gentemot provinsståthållarnes maktbefogenhet. När
Gabinius först omnämnde sitt förslag i senaten, hade man så när slagit ihjäl honom.
Äfven folket reagerade starkt emot detsamma af farhåga för ett oerhördt tyranni,
men det lät emellertid omstämma sig därigenom, att den redan då populäre G.
Julius Caesar uppträdde till förmån för Gabinii förslag.
Caesar var född år 100 under Marii sjätte konsulat. Hans moder Aurelia var
syster till C. och L. Aurelius Cotta, - den förre konsul år 75 och den senare praetor
år 70 f. Kr. Hans faster Julia hade varit gift med Marius, och själf var han
förmäld med Cinnas dotter Cornelia. För hennes skull blef han proskriberad af
Sulla, men icke långt därefter benådad. År 68 f. Kr. var han quaestor i Spanien,
och före sin afresa till provinsen hade han haft mod att i liktalen öfver sin
faster Julia och sin hustru Cornelia förhärliga Marius och Cinna. Detta beröm hörde
folket med bifall. Nu slöt han sig till Pompejus mot senaten. Tanken att genom
tribunmaktens mellankomst bringa den af Gabinius föreslagna lagen på fall måste
senaten uppgifva för att icke bereda den intercederande tribunen det öde, som
Tiberius Gracchus beredt M. Octavius. Därför gick också den gabiniska lagen igenom
och förskaffade Pompejus en utomordentlig makt. Men hans framgångar öfverträffade
också till och med de djärfvaste förhoppningar. Efter segern öfver storkonungen
Antiochos och efter den seleukidiska flottans förstöring hade romarne låtit sin sjömakt förfalla,
så att de trots sitt världsherravälde icke voro i stånd att nöjaktigt ombesörja
sjöpolisen i Medelhafvet. Sjöröfveriets hufvudhärd var det bergiga Kilikien, och
med detta såsom operationsbasis gjorde Sjöröfvarne hela Medelhafvet osäkert.
Ja, till sist hade de allvarsamt hotat Roms lifsmedelsanskaffning, och själfve
Julius Caesar hade en gång i Orienten råkat i deras våld. Nu gjorde Pompejus först
Medelhafvets västra bäcken rent från sjöröfvare inom 40 dagar; sedan gick han öfver
Rom åt öster och slog piraterna vid Korakesion. Efter 49 dagar var äfven östra
Medelhafvet säkert för sjöfarande och handel. På grund af denna framgång sträfvade
Pompejus att i stället för Lucullus få öfvertaga högsta befälet mot Mithradates.
Kriget mot honom hade Lucullus i början fört med afgjord framgång och
.eröfrat till och med själfva Pontos och nödgat Mithradates att fly till sin måg Tigranes
i Armenien. Lucullus besegrade Tigranes vid Tigranokerta, men ett myteri ibland
hans soldater tvang honom att återvända, hvarvid allt det vunna åter gick förloradt.
Då lät Pompejus år 66 f. Kr. tribunen C. Manilius framlägga förslaget till en lag,
som åt Pompejus öfverlemnade det befäl, som Lucullus innehade emot Mithradates.
Ånyo talade Hortensius emot lagen, men Caesar var för densamma, och praetorn
Cicero tillstyrkte också i det första tal, som den redan i juridiska mål bepröfvade
talaren höll i en statsangelägenhet - talet finnes ännu i behåll under titeln
De lege Manilla pro imperio Pompeji -, hvarför förslaget äfven mot senatens vilja
gick igenom. Pompejus gick således till Asien och slog Mithradates i närheten af
Eufrat. Den öfvervunne konungen flydde till Kolchis och därifrån till sitt
bospo-ranska rike. Fortfarande umgicks han med storslagna planer och ämnade med
kelterna vid Donau norrifrån angripa Italien, då hans son Pharnakes gjorde uppror
mot honom. Då gick den gamle konungen frivilligt ut ur sitt bragdrika lif, till och
med af romarne ställd framför och öfver alla konungar, med hvilka det romerska
folket någonsin fört krig, och ansedd såsom den störste konungen efter Alexander
den Store.
Efter Pompeji seger och Mithradates’ flykt försonade sig Tigranes med Pompejus
och Pompejus med partherna. Genom Armenien drog han till Kaukasien mot ibererna,
de nuvarande georgierna, och till Kolchis. Hans tåg mot albanerna förde honom
tätt intill kusten af Kaspiska hafvet. Först Pompeji krig mot Mithradates har
förskaffat greker och romare närmare kännedom angående Armenien och Kaukasien.
Om Sydkaukasiens stora sjöar hade först Ktesias, lifläkare hos storkonungen
Artaxerxes II omkring år 400 f. Kr., hört talas i Susa och förmedlat sin kunskap
härom åt Aristoteles. Sedan genomvandrade de 10,000 grekerna med Xenophon på
sitt återtåg efter slaget vid Kunaxa Armeniens alpland på sin väg till Svarta hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
