Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
498 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
Lepidus gjorde nu anspråk på Sicilien, men öfvergafs af sina soldater och tvangs
ätt öfverlemna sig åt Octavianus. Denne beröfvade honom faktiskt del i triumviratet och
öfvertog själf Afrika. Lepidus fick sig Circeji anvisadt till boningsort, men antingen
fick eller måste han senare begifva sig till Rom. Lepidus blef icke formellt afsatt
från triumviratet - detta hade kunnat ske genom lag eller genom senatsbeslut eller
genom båda, men med den formella afsättningen af en bland triumvirerna hade
själfva triumviratet varit upplöst - han blef blott i realiteten förhindrad att
utöfva sina rättigheter. Efter fördraget i Tarentum hade efter de stadgade fem årens
förlopp triumviratet genom lag förlängts för ytterligare fem år. Med slutet af år 33
f. Kr. var äfven denna ny%a femårsperiod tillända; någon förnyelse kom dock nu icke
i fråga. Från den l januari år 32 f. Kr. var alltså Lepidus icke längre triumvir ens
till namnet. Däremot fick han intill sin död behålla värdigheten af pontifex
maximus, hvilken han öfvertog år 44 f. Kr. efter Caesars bortgång. När Lepidus år 13
f. Kr. afled, öfvertog Octavianus denna värdighet, som sedan alltjämt förblef förenad
med kejsar värdigheten intill Gratiani tid.
Octavianus och Antonius stodo, sedan Sextus Pompejus och Lepidus
af-lägsnats år 36 f. Kr., sida vid sida utan någonting emellan dem till att hindra en
våldsam konflikt, alldeles såsom Caesar och Pompejus hade stått år 53 f. Kr. efter
Crassi död. Antonius härskade i Östern, Octavianus i Västern. Året 36 f. Kr. blir
afgörande för bådas vidare utveckling. Antonius uppgår i det hellenistiska
konungadömet och hans syften gå ut på en förnyelse af Alexanders världsmonarki. Detta
skulle medföra åtminstone en degradering af Rom såsom världshufvudstad och en
förflyttning af rikets tyngdpunkt mot öster, allt förutsatt att riksenheten kunde bevaras
och riket icke sönderfölle i en östlig och en västlig halfva, såsom det gick
400 år längre fram i tiden. I motsats härtill företrädde Octavianus i väster
och i Rom riksenhetens och Italiens intressen, ty från detta ögonblick sammanfalla
hans personliga intressen med romerska statens traditionella riksintressen. Detta blir en
vändpunkt äfven i hans inre utveckling. Det svårlösta psykologiska problem,
som Augustus såsom personlighet erbjuder, ligger i svaret på frågan, huru ur den
unge mannens kalla klokhet med dess från hvarje betänklighet frigjorda
hänsynslöshet och hemskt verkande säkerhet kejsarens vishet kunde utveckla sig till
mänsklighetens lycka och välgång på ett sätt, som vann hela världens erkännande.
Människan undergår ingen förändring i sitt väsen, för så vidt hon icke födes på nytt; men
af en pånyttfödelse, som likasom i en väldig storm, upprör själens djup, kan icke
påvisas ett enda spår hos Augustus. Men jämsides med den inre katastrofen står
den i början omärkliga, sakta skeende omdaningen.
Med år 36 f. Kr. började Octaviani personliga intressen sammanfalla med det
allmännas, alltmer van blef han vid deras sammanfallande, alltmer kände han de allmänna
intressena såsom sitt personliga åliggande. Hans diametrala motsats är Ludvig den
XIV med sitt letat c’est moi. Den romerska staten gick ej upp i Augustus, utan Augustus
gick upp i staten. Han uppfattade sitt ämbete såsom en plikt, och han sökte sin rätt
i gärning. Han kunde med rätta säga om sig själf: rei publicce inserviendo consumor.
Efter slaget vid Philippi hade Antonius stannat i Orienten och började
inkorporera den i sitt välde. Sina vintrar tillbragte han i början i Athen. Men år 41 f. Kr.
kallade han den egyptiska drottningen Kleopatra till sig i Tarsos i Kilikien för att
ställa henne till rätta för hennes förhållande under inbördeskriget. Mötet med Kleopatra
blef för Antonius mera ödesdigert än det på sin tid blef för den store Caesar. När
Caesar vintern 48-47 f. Kr. drömde bort några månader i Egypten, där Kleopatra
år 47 f. Kr. födde honom hans son Caesarion, var han redan öfver 50 år gammal,
men Antonius stod år 41 f. Kr. i början af fyrtiotalet. Visserligen hade Kleopatra,
såsom det synes, efter Caesars återkomst från det spanska kriget år 45 f. Kr. på
hans inbjudning kommit till Rom och där blifvit väl emottagen: hon bodde i
Caesars trädgård i Trastevere; hon var närvarande i Rom vid tiden för mordet på
honom, men lemnade därefter staden; något afgörande inflytande på Caesar har hon
icke utöfvat. Detta framgår af hans testamente, i hvilket han adopterade sin systers
dotterson G. Octavius. Hade han velat adoptera sin son med Kleopatra, så hade nog
de juridiska formaliteterna kunnat ordnas. Helt annorlunda var förhållandet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
