Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
500 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
förde honom till principatet, till att vara den förste bland medborgarne, i motsats till
triumvirernas dominatio, deras världsherravälde. För att fasthålla honom vid denna
sinnesstämning förlänade män honom den tribuniciska makten, i förhoppning, att
densamma skulle ersätta triumviratet. I verkligheten blef den också längre fram, år
23 f. Kr., grundvalen för kejsarens civila makt. Icke långt före sin år 36 f. Kr. timade
död, tänke.r historikern Sallustius, Caesars skyddsling, på Caesar-sonen, då han talar
om den ärorike ynglingen, som framför delaktighet i en dominatio föredrager
ställningen såsom den förste, såsom princeps, efter folkets önskan och vilja. Efter år
36 f. Kr. var en konflikt mellan Octavianus och Antonius i längden ej möjlig att
undvika; det var blott fråga om de former och förevändningar, i hvilka den skulle
komma till utbrott, och om tidpunkten, när detta skulle ske.
Hade brytningen verkligen blifvit oundviklig, så ledde numera det egna intresset
Antonius till att påskynda det oundvikliga. Octavianus däremot kunde vänta, tiden
själf arbetade för honom. Han spärrade för Antonius all rekrytering från Västern, och
detta betydde i betraktande af det västerländska soldatmaterialets erkända
öfverlägsenhet öfver det österländska en fortgående försämring af Antonii harsmakt. Hans
gamla manskap blef odugligt till tjenstgöring och afgick utan att ersättas af nytt folk
med samma duglighet. Därför blef också hans här för hvarje år allt sämre, medan
däremot Octavianus förfogade öfver Västerlandet och dess rekryter. Blef nu
brytningen oundviklig, måste Antonius slå till så snart som möjligt, innan hans krigshärs
underlägsenhet blef alltför uppenbar.
Men ännu hade Octavianus ingen tanke på angrepp från Antonii sida, ty i sådant fall
hade han väl knappast med stora planer börjat ett krig i Illyrien och Dalmatien under
åren 35 och 34 f. Kr., hvilket krig han efter sin återkomst till Rom år 33 f. Kr. lät
åtminstone i det yttre upphöra, ty år 34 f. Kr. hade han efter det armeniska
fälttåget fått full klarhet genom den oerhörda tilldragelsen, att Antonius triumferade
utanför Rom och riket, i Alexandria. Redan den l januari år 33 f. Kr. vid tillträdet
till sitt andra konsulat har Octavianus angripit Antonius i senaten. Med år 33 utlöpte
den andra lagligen grundade femårsperioden för triumviratet. De båda konsulerna för
år 32 f. Kr. voro anhängare af Antonius, och så följde nu i senaten ett angrepp på
Octavianus, hvilket denne besvarade med ett statsstreck. Konsulerna flydde. Redan
vintern 33-32 f. Kr. hade Antonius och Kleopatra samlat här och flotta i Ephesos
och gingo nu öfver Samos till Athen. Allt artade sig till krig. Antonius lät under
sommaren 32 f. Kr. formligen skilja sig från Octavia, och Octavianus, som redan
förut sökt gifva den mest ofördelaktiga tolkning af Antonii åtgärder med afseende på
Kleopatra och hennes barn, framkallade i Rom en lidelsefull storm i allmänna
opinionen mot Antonius genom att olagligen öppna och offentliggöra det testamente,
som Antonius lemnat i förvar hos vestalerna i Rom. I detta hade han bestämt,
att han skulle begrafvas i Alexandria. Krig förklarades mot Kleopatra, triumviratet
fråndömdes Antonius. Drottningen och hennes gemål öfvervintrade i Patrse; sedan
färdades de vidare mot norra delen af Akarnanien, till Actium vid Ambrakiaviken.
Här stod deri afgörande striden. För Kleopatra lyckades det att bryta blockaden och
för Antonius att följa henne. Personligen hade de räddat sig, men deras här och
deras flotta hade besegrats. Slaget vid Actium den 2 september år 31 f. Kr.
afslutade inbördeskrigens tidsålder och lade grunden till kejsardömet.
Hvem hade vunnit denna seger? M. Vipsanius Agrippa.
Agrippa var jämnårig med Octavianus, därtill hans ungdomsvän och studiekamrat från
Apollonia, han var Octavianus obetingadt tillgifven och
underordnadesighansöfverlägsen-het, men i en afgörandepunktkompletteradehanhonomoch varhonom
öfverlägsen,nämligen på det militära området. Alltsedan dagen vid Philippi hade Octavianus varit medveten
därom, att han helt och hållet saknade militära förutsättningar. Denna själfkännedom,
denna brist på fåfänga var hans lycka. Sedan dess utkämpade Agrippa alla hans fältslag
och vann alla hans segrar. Agrippa segrade i perusinska borgarkriget, Agrippa besegrade
Pompejus, och segraren vid Actium var Agrippa. Utan Agrippa, utan hans
fältherrekonst och trofasthet hade Caesar-sonen aldrig blifvit kejsare. Octavianus kunde icke själf
vinna de segrar, på hvilka hans kejsardöme uppbyggdes. Detta hvilade icke blott
på segrarne, utan ock på troheten hos den vän, som icke segrade för sig själf. Agrippa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
