Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut. - 28. Det andliga lifvet i Rom under republikens sista århundrade och den börjande romaniseringen af hellenismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i egenskap af det militära kommandots högste innehafvare. Han återlemnade till
senat och folk sina extra ordinarie befogenheter, men erhöll i stället nya värdigheter
med dem åtföljande kompetens. Den 13 januari år 27 f. Kr. var reorganisationen
afslutad, och den 16 januari samma år förlänade senaten honom tillnamnet Augustus,
som betyder: den ärevördige, den helige. Den 2 september år 31 f. Kr. och den
16 januari år 27 f. Kr. äro det romerska kejsardömets födelsedagar.
Till formen var republiken visserligen icke afskaffad, efteråt liksom förut
förrättade konsuler sitt värf och sammanträdde senaten, efteråt liksom förut lät senaten
efter republikens häfdvunna ordning förvalta sina provinser, senat och konsuler
styrde i Italien och Rom. Det fanns numera blott en ämbetsman mer än i
republikens gamla tider, men denne ämbetsman utöfvade sin makt i gamla traditionella
former. Han var den främste bland borgare, han var princeps. Hans militära
myndighet hvilade på det prokonsulariska imperiet, sin civila myndighet utöfvade
han till en början såsom konsul, men från år 23 f. Kr. på grund af sin tribunicia po~
testas. Men därför kunde ingen förståndig man undgå att inse, att republiken var förbi
och att någonting nytt kommit i stället, just därför gick nu Livius till att framställa
Roms historia, sådan som den förelåg afslutad. Det var en världshistoriens ironi, att
senaten formellt erhöll suveräniteten i det ögonblick, då den för alltid gick förlorad.
Augustus fyllde nytt vin i gamla läglar. Det nya och till sitt väsen
orepublikanska, hvilket gaf honom envåldmakt, var hopandet af olika ämbeten i hans hand.
Dessutom var han ju ensam högste krigsherre.
Sålunda hade fullbordats hvad som af G. Gracchus och af Marius förberedts.
Föreningen af det prokonsulariska imperiet och tribunmakten hade öfvervunnit
senatsherraväldet och skapat kejsardömet, kejsaren förenar i en person fältherren och
folk-tribunen. Men nu skulle vapnen hvila eller blott bidraga till att gifva riket goda
naturliga gränser. En kolossal förminskning af hären följde på kejsardömets
upprättande, och aldrig hafva väl landen kring Medelhafvet redt sig med mindre trupper
än under principatets århundrade. Inbördeskrigens förfärliga tider voro förbi med
deras osäkerhet till person och egendom. Äfven provinserna fingo andas ut under
kejsarens ordnande förvaltning. Nu kommo tider af det största välstånd, som
Medel-hafslanden någonsin åtnjutit. Rö kom öfver de trötta folken. Den förste princeps
har haft lyckan att under fyra årtionden af herravälde fast infoga sina anordningar
i lifvet. Dessa anordningar bestodo profvet och säkerställde rikets inre och rikets
gränser. Augusti kejsardöme var freden, en tvåhundraårig fred. Dittills hade aldrig
en längre fredsperiod förlänats åt världen, och en liknande kom aldrig sedan åter.
28. Det andliga lifvet i Rom under republikens sista århundrade och den börjande romaniseringen af hellenismen.
Den djupt ingripande förändringen af statslifvet, hvilken kejsardömet åstadkom,
yttrade sin verkan på romarnes andliga struktur och på dennas dagliga uppenbarelse.
För den politiska vältaligheten erbjöd den nya tiden intet spelrum. De passioneradt
upprörda stridigheter, som började med Gracchernas tid, funno sitt uttryck äfven i
lidelsefulla ord, och om redan Tiberius Gracchus lät sin själs djupa rörelser utströmma
i tändande ord, så var dock hans broder Gaius honom vida öfverlägsen i passion,
i kraft och i makt öfver språket. Om i den följande generationen asiatiska mönsters
mera stilriktiga talarkonst uppenbarade sig hos Q. Hortensius, så kunde dess politiska
betydelse ingalunda mäta sig med Gracchernas vältalighet. Icke heller den rhodiska
vältalighet, som Cicero representerar och som han utdanar till motsats mot Hortensius
och hans riktning, har haft sin naturliga utgångspunkt i politiken, utan den har
tvärtom banat för talaren vägen till politiken. Visserligen stodo de causes celebres, som
kommo till behandling inför domstolarne, icke alldeles främmande för politiken,
ty här afgjordes ofta maktfrågor i form af rättsfrågor. Just genom sina tal mot
Verres kom sakföraren Cicero till politisk betydelse; med sitt tal för lex Manilla
inträdde han i den högre politiken, i det han rekommenderade Pompejus hos folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
