Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Det andliga lifvet i Rom under republikens sista århundrade och den börjande romaniseringen af hellenismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET ANDLIGA LIFVET I ROM UNDER REPUBLIKENS SISTA ÅRHUNDRADE.
503
och sig själf hos Pompejus; såsom konsul trodde han sig rädda staten genom sina
tal mot Catilina. Verklig storhet uppnådde han efter Caesars död i de tal, i hvilka
han bekämpade Antonius, liksom Demosthenes hade bekämpat konung Filip af
Makedonien. Dessa Ciceros s. k. »filippiska» tal voro stordåd.
Ciceros tal gifva oss visst intet fullt intryck af arten af hans begåfning. Han var
den snillrikaste och kvickaste mannen i Rom och icke i stånd att inom »sina tänders
stängsel» hålla tillbaka en kvickhet eller en elakhet, den måste ut, äfven om det
skulle kosta lifvet. Ställd i motsats till denna rörlighet i själen verkar Cicero
på oss i sina tal snarare såsom allvarligt pompös, men förtrollande verkar
alltid välljudet i hans språk, och detta beror på rytmen
Cicero föll såsom offer för triumviratet, ty triumvirernas
i hans prosa. Äfven
dominatio hade icke
rum för sådana talare.
Konstnären själf bör
befatta sig med
konstens teori för att
fördjupa sin själf
betraktelse öfver sin egen
praxis. , I sådant fall
gifver den egna
erfarenhetens vunna
resultat teorien dess
värde, och Ciceros
böcker »Om talaren»
äro ett oförlikneligt
verk just af det
skälet, att teoretikern
visste, huru det går till
i praktiken. Till rent
utaf världshistorisk
betydelse nådde
Ciceros makt öfver
språket i hans filosofiska
skrifter. Så föga han
här förfogade öfver
skärpa, kraft och
originalitet i tänkandet,
lika betydelsefullt blef
Filosofen Poseidonios från Rhodos.
Byst i museet i Neapel. Efter fotografi af Alinari.
det för Västerlandets
kultur, att han
skapade det latinska
språkets vetenskapliga
terminologi.
Med Graccherna
började talets konst,
och under Gracchernås
tidehvarf började den
också utöfva
inflytande på
historieskrifningen.
Den gamle Cato
hade grundlagt den
romerska historieskrifningen pålatinsk prosa
och Cassius Hemina
den latinska
annalisti-ken, den gracchiska
rörelsen gaf Fannius
anledning till litterär
behandling af
samtidens historia. Det hade
numera intetförnuftigt
ändamål attuppteckna
årets märkligare
händelser på en tafla, såsom pontifex maximus hade gjort alltifrån vejenterkrigets tid.
Öfversteprästen P. Mucius Scsevola inställde nu dessa uppteckningar och utgaf samtidigt
hvad han hade af dylika taflor i sin ämbetsbostad. Han fullständigade publikationen ur
andra källor uppåt beträffande tiden före vejenterkrigets begynnelse. På detta sätt tillkom
den romerska prästkrönikan, annales maximi. den största sociala publikation, som anslöt
sig till de sakralrättsliga offentliggöranden, som egde rum regelbundet sedan
århundradets midt. Denna prästkrönika förledde med sin ämnesrikedom den följande tidens
annalister till odräglig utförlighet och bredd, men kunde alls icke bidraga till
framställningens konst redan af det skälet, att den själf totalt saknade allt konstnärligt
behag i formen. Spår af sådan konstnärlig inverkan påträffas först hos Coelius
Antipater, som hade låtit Gaii Gracchi vältalighet verka på sig och som i sin
framställning af Hannibalkriget för första gången gaf ett latinskt historiskt verk konstnärlig
form. Vid sidan af Fannii och hans efterföljares framställning af samtidens historia
trädde Sullas memoarer. Män, som själfva gjorde historia, sökte nu äfven göra
propaganda för sin egen uppfattning af historien. Med den största säkerhet, i den
enklaste men på samma gång den verkningsrikaste form gjorde den störste af dem
alla, den store Caesar, detta i sina commentarii de bello gallico. På reaktionstidens
geni, som var Sulla, följde demokratiens i Caesar, och Caesars partigängare Sallustius
sökte ämne för sitt författarskap i händelser från tider, då senatens aristokrati ohjälpligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
