Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Det andliga lifvet i Rom under republikens sista århundrade och den börjande romaniseringen af hellenismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
504 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
komprometterat sig. Redan demagogen Licinius Macer hade kommit sig upp i kampen
mot den sullanska reaktionen och gaf Gracchertidens och catilinariernas före Catilina
färger åt det femte och fjärde förkristliga århundradenas historia, hvilken han
därigenom vanställde till oigenkännlighet. Först Mommsen och hans efterföljare hafva
aflägsnat dessa öfvermålningar och låtit den verkliga bilden komma i dagen. Sitt
största inflytande hade dessa förfalskningar vunnit därigenom, att Titus Livius, då
han vid republikens upphörande gick att i ett enda verk sammanfatta Roms då
förflutna historia, för de nämnda perioderna byggde på den annalistik, som skapats
efter Sullas tid. Detsamma gjorde, likaledes under Augusti regering, Dionysios från
Halikarnassos för grekiska läsare af Roms fornhistoria. Bättre tjenade M. Terentius
Varro vetenskapen genom sina antikvariska studier, i det han drog historiens
petri-fikat i dagen ur politiska och sakrala institutioner samt sökte tyda dem för
samtid och eftervärld.
Åt den gracchiska och eftergracchiska periodens diktkonst gåfvo Lucilii satirer
sin prägel; i dem återspeglades tidens drag. Att dessa satirer gått förlorade, räknas
med rätta till den romerska litteraturens svåraste förluster. Däremot har tidens
gunst bevarat åt oss Horatii Sermones från de år, då öfvergången skedde från
republik till de nya tingens ordning. I Catulli sånger finner den förutgående
generationens poesi sina mest individuella toner trots all anslutning till alexandrinska
förebilder. Detta beroende af alexandrinerna framträder allt starkare, såsom i Vergilii
Bucolica anslutningen till Theokritos. Dikt och vetenskap utgöra samtidigt föremål
för Lucretii lärodikt om världsalltet, i en entusiastisk beundrares verser finner
epikureismens världsåsikt sin poetiska förklaring. Mot det oroande inflytande af tron
på gudar hade Epikuros försökt att skydda människorna, men kritiken har hos
Lucre-tius förvandlats till hat mot religionen:
»–––-helt ofta den forntida vantron
vetat att grymma och hjärtlösa dåd framkalla och alstra.»
Och om Iphigenias offrande i Aulis utbrister han:
»Sådant förnedrande dåd blott af religionen har alstrats.»
Greker och romare hafva skapat sig gudar efter sitt eget beläte, och efter sin
andliga typ, och på vägar, som motsvarade det grekiska och romerska lynnets egenart,
förde den grekiska religionen till myten och den romerska till kult. Öfver romarnes
italiska religion lade sig tidigt ett grekiskt skikt, i det att grekiska gudomligheter
funno ett välvilligt emottagande i Rom och romerska likställdes med grekiska och
helleniserades. Alltifrån Scipionernas dagar inträngde grekisk kritik och grekisk filosofi
äfven på den romerska trons område, Ennius förde Euhemeros’ rationalism till
Rom. Af största inflytande var filosofbeskickningen till Rom af år 155 f. Kr., och
på romarne har särskildt stoicismen haft stort inflytande, hvilken visserligen sökte
hålla på religionen, men prisgaf folktron genom omtydningar. Omkring år 150 f.
Kr. berömmer Polybios romarne genom att framhålla, att de sammanhöllo staten genom
fruktan för gudarne. De läto sig ledas af hänsyn till den stora massan, de höllo ihop
den stora mängden genom fruktan för det obekanta. Kunde man bilda en stat af
endast visa, så vore väl någonting dylikt icke nödvändigt, men om man nu aflägsnade
sådant, så skulle man handla oförnuftigt. De föreställningar af religiös art, hvilka
han ansåg umbärliga för den vise, ansåg han alltså af politiska skäl oumbärliga
för folket, för dess hållande i styr. En liknande praktisk-politisk uppfattning
representerades längre fram till och med af en pontifex maximus, Q. Mucius Scaevola, som
antog en trefaldig gudalära: skaldernas naiva och ovärdiga, den filosofiska, som dock
ej passade för folket, och den för statsmän oumbärliga, som man måste hålla på,
äfven om den vore falsk. Därvid förbisåg man, att ingen kan bevara och
upprätthålla åt folket en religion, på hvilken man själf icke tror, och denna missuppfattning hos
den utdöende republikens tidsålder motsvarades också i Rom längre fram af följderna.
Den gamla religionen vek steg för steg för indifferentism en och skepticismen, som
nu nådde kulmen, men folkets religiösa känsla sökte ersättning för dess förlust och
fann denna i orientalisk synkretism. Religiösa kulter från Mindre Asien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
