Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
522 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
processerna af Tiberius gjort en blodtörstig tyrann, för hvilken att mörda ter sig såsom
ett behof och en njutning. Redan Tiberii motvilja mot den förnäma och den lägre
pöbelns blodiga lustbarheter, mot gladiatorspel och strider mot vilda djur, bevisar till
fullo, att lusten till grymhet och glädjen öfver andras kval, som äro så
karakteristiska för Caligula och Nero, voro för honom fullkomligt främmande.
Den konst, med hvilken Tacitus analyserar furstens innersta känslor och förstår
att blotta alla hans hjärtas hemligheter, får icke förleda oss att glömma den
tendentiösa makt, som förstår att till Tiberii skada tyda allting, stort som litet, vare sig
han straffar eller förlåter.
Med den hånande ironi, som karaktiserade honom, har senare Caligula i senaten
med vägledning af protokoll och akter sökt uppvisa, att senatorerna vid
majestätsförbrytelserna såsom domare, vittnen, ja, såsom anklagare visat sig mera kejserliga än
kejsaren * själf, att de själfva burit den hufvudsakliga skulden till de flesta blodsdomarne
öfver sina ståndsbröder. Tiberius var af naturen ingalunda hämndlysten. Detta
bevisa de smädeskrifter, af hvilka Suetonius meddelat prof och hvilka presterade det
i människomakt möjliga af nedrighet och elakhet. Trots detta har han länge lemnat
allt dylikt obestraffadt! »Må de hata mig, blott de gifva mig rätt» (Oderint dam
probent). Denna grundsats ledde emellertid i längden blott därtill, att hat och
skandallystnad alltmer tilltogo. Angående kejsarens enskilda lif utspridde man saker,
som endast den mest utsväfvande fantasi kan uppfinna. Till och med Tacitus
medgifver, att dessa fortsatta lömska angrepp föranledde kejsaren att till sist gifva sin
uppretade vrede fria tyglar.
Att han därvid, alltjämt under ifrig medverkan af senaten, stundom gick alltför
långt, får icke förnekas. Om Suetonii påstående är sant, att man förvägrade
enskilda anklagade trösten af vetenskapliga sysselsättningar och besök af anhöriga och
vänner, så blir detta en fläck på kejsarens minne, ehuru man därvid icke borde
glömma, att ännu i det 19:de århundradet under kristna furstar politiska fångar inom
tukthusmurarne måste spinna ull utan att få se hustru och barn eller höra tröstande
ord af en vän.
Onekligen inträdde under Tiberius såtillvida en skärpning af straffen mot
majestätsförbrytelser, som åtminstone på senare tiden ofta dödsstraffet kom till
användning i stället för det förut vanliga landflyktsstraffet. En vidare ändring till det sämre
betydde den skärpta censuren mot den allvarliga litterära produktionen, särskildt mot
historieskrifningen. För denna föll den republikanskt sinnade Cremutius Cordus offer.
Men den af Tacitus hyllade uppfattningen är därmed icke rättfärdigad, särskildt
som Tacitus själf vid tillfälle måste tillstå, att Tiberius vanligen visat måttfull
mildhet i majestätsmål, och förnekat denna mildhet endast då, när han någon gång låtit sin
vrede taga öfverhand. Ännu i sina sista lefnadsår lät Tiberius offentliggöra en
romersk adelsmans testamente, hvilket arftagarne själfva ej vågade offentliggöra, emedan
det innehöll de häftigaste smädelser mot honom, att han nämligen i förtid vore
nästan barn på nytt och genom sin ensamhet på sätt och vis gjort sig själf till
landsflyktig.
Man ser, huru mycket man måste stryka bort af det omdöme, som ännu t. ex.
Gregorovius i första bandet af Wanderjahre in Italien (Capri) har uttalat öfver
»demonen Tiberius», öfver »historiens fruktansvärdaste namn» och som Geibel också
uttalat i den berömda dikten öfver Tiberii död.
Just skildringen af Tiberii bortgång ur lifvet är betecknande för karaktären hos vår
tradition. Vi hafva intet skäl att tvifla på Senecas uppgift, att Tiberius dött en naturlig
död. Men detta tycktes icke vara den död, som tyrannen förtjenat. Därför berättade
man, att han på befallning af gardesprefekten Macro eller af Caligula vid
uppvaknandet efter ett vanmaktsanfall blifvit kväfd med kuddar eller till och med att Caligula
egenhändigt ryckt signetringen af den döendes finger och tilltryckt luftstrupen, medan
han enligt andra långsamt lär hafva dödat honom genom ett smygande gift.
Den tjugufemårige Gaius Caesar eller Caligula, (såsom soldaterna kallade honom
efter caliga, den stöfvel, som tillhörde legionssoldaternas mundering, i hvilken han
såsom en liten gosse sprang omkring i lägret) blef såsom adoptivsons son till
Tiberius, af hvilken han jämte en annan dylik sonson, Tiberius Gemellus, insatts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
