Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PRINCIPATETS GRUNDLÄGGNING OCH DET JULISK-CLAUDISKA KEJSARHUSET. 523
Tiberius (14-37). Caligula (37-41). Claudius (41-54). Nero (54-68).
Mynt med porträtt af kejsarne af julisk-claudiska huset.
såsom arftagare till privatförmögenheten, utan vidare af senaten erkänd såsom
princeps år 37. Han var yngste sonen till Germanicus och Agrippina och hade vuxit
upp på Capri under Tiberii ögon. Tack vare sin undfallenhet och
förställnings-förmåga hade han lyckats undgå det fördärf, som drabbat hans hus. Onda tungor
läto förstå, att det aldrig funnits en bättre betjent, aldrig en sämre herre.
Visserligen trädde icke genast den sistnämnda egenskapen hos honom i dagen.
Nykomlingen på tronen visade i början blott det lifliga sträfvandet att behaga och
att sätta sig riktigt fast i den allmänna opinionens gunst genom glänsande nådebevis
och frikostiga löften. Majestätsprocesserna nedlades, allmän amnesti påbjöds, de
förhatliga angifvarne utvisades, och en rad af censurförbund upphäfdes med den
uttryckliga påminnelsen, att kejsaren hade det största intresset af den oförfalskade
historiska sanningen. Folket återfick tills vidare rättigheten att välja ämbetsmän, och
i ett högtidligt programtal utlofvades åt senaten det mest noggranna iakttagande
af författningen, ärlig delning af maktbefogenheterna och årlig redovisning öfver
finansställningen. Det såg ut, som om under denne »fädernas (d. v. s. senatorernas)
son och skyddsling», såsom han benämnde sig, en ny frihetens tidsålder skulle inträda.
Senaten beslöt att låta ingravera talet på en gyllene sköld, som hvarje år i festligt
tåg skulle af prästkollegierna bäras från curian till Capitolium, på det att genom
den offentliga uppläsningen af talet därstädes den af detta förkunnade frihetens seger
alltjämt på nytt i högtidlig form skulle bekräftas. Den ungdomlige kejsaren fick sin
belöning genom förlänandet af eklöfskransen, som en gång tillerkänts Augustus efter
inbördeskrigens afslutande. Därjämte följde titeln »fäderneslandets fader».
När därefter en svår sjukdom gaf anledning att frukta förlusten af en sådan furste^
stegrades lojalitetsbetygelserna till en sådan öfverdrift, att den icke längre kunde’
öfverträffas. Servilismen gick till och med så långt, att man sade sig vilja offra det
egna lifvet för den älskade furstens räddning! Den berusande känslan af att se en
hyllande värld vid sina fötter har därför knappt någon erfarit så, som denne
unge man, då han i ett slag från intet, från den högsta grad af beroende, uppstigit
till den högsta makt på jorden och såg sig vara föremål för en vördnadsfull dyrkan,
som höjde honom vida öfver mänskliga mått.
Är det därför förvånande, att nykomlingens första benägenhet att taga hänsyn till den
allmänna meningen snart nog slog om till motsatsen och utmynnade i en fullständig
missaktning, att han mer och mer bortkastade det tvång, som han så länge måst
pålägga sitt inres onda instinkter, och öfverlemnade sig åt en oinskränkt svindlande
allmaktskänslas nycker med hela den brutala cynism, som var så betecknande för
hans väsen? Hans sätt att aflägsna prsetorianprefekten Macro, i hvilken han hade
en besvärlig mentor, och Tiberius Gemellus, i hvilken han fruktade en möjlig rival,
visade blott alltför snart, hvad som var att vänta af en furste, som hade den
känslan, att egentligen »allt vore honom tillåtet emot alla». Man har kallat detta logiken
hos en förryckt. Men är det icke snarare logiken hos en brutal maktmedvetenhet,
som dels genom faktiska maktförhållanden, dels genom den allmänna trälaktiga
underdånigheten låg blott alltför nära till hands?
Caligula själf har varit åtskilligt stolt öfver den logiska konsekvens och den
oböjlighet, hvarmed han fullföljde sitt yttersta mål, principatets förvandling till ren ab-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
