Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
524 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
solutism i det orientalisk-hellenistiska gudakonungadömets anda. Om redan för en
Vergilius, en Horatius och en Propertius kejsar Augustus var en människoblifven gud,
för hvilken Agrippa ursprungligen hade bestämt sitt Pantheon, om senare en
Luca-nus likaledes firade Nero såsom en prseexisterande gud, som till mänsklighetens
välsignelse kommit ned på jorden men senare skulle återvända till det himmelska
hemmet för att där trona såsom Jupiter eller Apollo, så är det i själfva verket endast
fullt följdriktigt, att Caligula i känslan af säker makt drog undan den sista höljande
slöjan från det gudomliga halfdunkel, med hvilket Augustus mot sin vilja måst låta
sig nöja, och emottog såsom en skyldig gärd den med knäböjning förenade
gudomliga dyrkan, proskynesis, som smickret redan täflade att få bevisa honom.
Om en gång förut i tiden hans »förgudade» stamfader, Julius Caesar, af den
vördsamma senaten upphöjts till Jupiter Julius, om hans andre stamfader, Antonius,
var en ny Dionysos och ville vid sidan af den nya Isis-Kleopatra vara en ny Osiris,
om själfve Augustus hade i nåder funnit för godt att gälla för den på jorden sig
uppehållande Mercurius, hvarför skulle man då förvånas, om Caligula, själf en
gudatelning, framställde krafvet att såsom den människoblifne Jupiter behärska världen?
Man fick vara glad öfver, att senaten lyckades hindra åtminstone identifieringen
med statens högste skyddsgud, med Jupiter Capitolinus, och af Caligula utverkade det
medgifvandet, att han i stället för att taga sin boning på Capitolium drog till
Alba-no-berget och proklamerade sig i egenskap af Jupiter Latiaris såsom broder till
Jupiter Capitolinus.
Naiva själar måtte le, när kejsaren på trappan till Castors tempel, stående
emellan Dioskurerlia, visade sig för folket för att tillbedjas som Jupiter, eller när
han lät sig dyrkas af mängden kostymerad såsom Hercules, Dionysos, Mars, Apollo
eller andra; men personer, som hade hånat Tiberii vägran att antaga gudom och
i denna vägran sett ett bevis på dekadans och som hade sett ett drag af högre
vishet hos Augustus i hans förhoppning att liksom Hercules eller Quirinus få ingå
bland gudarne, hade sannerligen ingen anledning att tala om förryckthet, om
Agrippinas son, i hvars ådror, enligt hans moders egna ord, Divi Augusti himmelska
blod flöt och i hvilken »hans gudomliga ande fortlefde», efter sådana förebilder
likaledes ville liksom en hellenistisk konung erkännas såsom en »epiphani»,
d. v. s. såsom det gudomligas uppenbarelse i människogestalt, och om han - åter
alldeles följdriktigt - upphöjde sin innerligt älskade, tidigt aflidna syster Drusilla
till Panthea, i hvilken på sätt och vis en sammanfattning af alla kvinnliga
gudomligheter skulle vara förkroppsligad, såsom sammanfattningen af de manliga
gudarne skulle uppenbara sig i honom. Man fann också till apoteosen ett vittne,
som med egna ögon sett, huru Drusillas själ ur bålets lågor svingat sig upp till
himmelen och där slöt sig till gudarnes samfund.
Sedan man en gång slagit in på denna väg, hade man ingen rätt att ännu
förundra sig öfver något, icke ens däröfver, att Caligula på fullt allvar gaf befallning
om att resa en kolossalbild af honom själf i Jehovas tempel i Jerusalem och att förvandla
Jehovas hus till en helgedom åt Zeus Epiphanes Gaios samt att vidare från Olympia
frakta Pheidias’ Zeusbild och uppställa den i sitt eget tempel, där på Zeushufvudets
plats Caligulas hufvud skulle uppsättas! Dessa befallningar hunno visserligen icke
blifva utförda i följd af myndigheternas långsamhet och i följd af Caligulas tidigt
inträffade död.
Huru envist och följdriktigt Caligula fullföljde målen för sin religionspolitik, visar
slutligen hans tillvägagående för att likväl till sist blifva herre äfven på Capitolium,
i det att han från Palatinus lät bygga en bro till Capitolium och där lade grundstenen
till ett palats och, efter alla tecken att tyda, äfven till ett tempel åt sig själf. I själfva
verket hade han kommit så långt i afsättandet af republikens gudomlige
skyddsherre, att den fullkomligt uppskrämda senaten, visserligen först efter längre
motsträf-vighet, tillerkände honom de blott den allrahögsta guden tillkommande tillnamnen
Optimus Maximus.
Lika litet är det att förvåna sig öfver, att det romerska sällskapslifvets kretsar
med förtjusning hämnades på den despot, som de måste förguda
Caligula gjort en förryckt narr, kring hvars namn de absurdaste histoper hopats. Sär-
och att man af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
