Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MATERIELLA OCH ANDLIGA KULTUREN.
555
Mästerverk inom småplastik från kejsartiden i Vettiernas hus i Pompeji.
förtjusande pompejianska konstverken, den s. k. Narcissus (Bacchus), Silenus och den
dansande satyren, på den högt utvecklade porträtteringskonsten, på Apollo Belvedere
och den borghesiske fäktaren, som båda härstamma från neroska byggnader i
Antium, på det härliga bronsspannet på Marcuskyrkan i Venedig och på segergudinnan
i Brescia, båda likaledes tillhörande kejsartidens första århundrande, på den hadrianskä
tidens framställningar af Antinoustypen och på den barberinske faunen i Munchen,
på Trajanuskolonnens reliefer och på rester af väggmålningar i Rom, i Pompeji och
i egyptiska grafvar och annat mera.
Beträffande arkitekturen må här omnämnas följande verk: Agrippas Pantheon,
Colosseum, Titusbågen och Vespasianustemplet från flaviska tiden, Porta Nigra i
Trier, de hadrianskä byggnaderna, särskildt Venus’ och Romas tempel,
grafmonu-mentet och bron öfver Tibern, det af Hadrianus fullbordade Zeustemplet i Athen
o. s. v., Antonini och Faustinas tempel i Rom, ehuru det visserligen visar början
till en viss öfverlastning och förgrofning af formerna, slutligen de genom
takkonstruktionens genialiska djärfhet ännu beundransvärda thermer, som Caracalla lät
uppföra. Öfver hufvud taget har arkitekturen ännu i en långt senare tid - man erinre
sig Aja Sophia och San Vitale i Ravenna - att uppvisa verk af originell storhet,
medan måleri och plastik längesedan sjunkit ned i ett konstens barndomstillstånd:
Men icke blott själfva de utförda verken i och för sig äro betydelsefulla; äfven
den outtömliga rikedomen på sådana väcker förvåning och beundran. Om man
från det lilla Pompejis konstnärliga utsmyckning och från dess rikedom på målningar
och skulpturer får sluta till motsvarande förhållanden inom de större städerna och
riket, så öppnar sig för blicken en konstvärld och en användning af konst, som
förutsätter en bildning och ett välstånd, en lifsglädje och skaparglädje, som endast ett
högt utveckladt kulturlif förmår alstra.
Men denna kultur är tillika en utpräglad stadskultur. Ur världssamfärdseln och
världskulturen utvecklade sig storstäderna, världsstäderna, hvilka redan delvis gåfvo
åt den hellenistiska tiden och i ännu högre grad gifva åt kejsartiden deras
egendomliga karaktär. När man om de nuvarande världsstäderna sagt, att de äro jättestora
encyklopedier öfver den moderna civilisationen, så är det någonting alldeles likadant,
när det om Rom fordom hette, att det vore »deri bebodda världens epitome», d. v. s.
ett världskompendium, ett »världshärbärge», en »sämlingsort för hela världen». Man
tanke vidare på Alexandrias fenomenala utveckling, liksom på det först genom Julius
Caesar återupprättade Karthagos och på Korints, af hvilka Karthago redan i andra
århundradet i viss mån var ett afrikanskt Rom. På samma sätt som de stora metro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
