Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET RELIGIÖSA LIFVET. 579
ett i sig slutet helt, ingenstädes genombrutet af s. k. »under». Denna strängt
kau-sala, thukydideiska uppfattning, som af grundsats håller sig inom det begripligas
gränser, har trots betänkliga återfall fortfarit att verka inom den hellenistiska
historieskrifningen ända in i kristen tid. Man tanke på den andliga friheten hos en Caesar
och en Sallustius, på den skepticism mot under och förebud, som ännu Livius
framhåller som betecknande för historieskrifningen intill hans tid. Äfven Tacitus talar
fullt behärskad af tanken på en högre upplysning, om »obildade århundradens»
benägenhet att tro på under. Han förtröttas ej att uppvisa den supranaturalistiska
förklaringen af timade händelser såsom subjektiv inbillning, såsom reflex af den
genom händelserna framkallade själsstämningen och dispositionen till lättrogenhet,
särskildt såsom massuggestion. Detta är vackra prof på historisk-psykologisk
uppfattning af det religiösa fantasilifvet, hvilken uppfattning förklarar de historiska
företeelserna ur dem själfva och genom förnuftet.
Men helt och hållet har dock icke ens en Tacitus kunnat undandraga sig detta
öfvermäktiga drag hos tiden. Vi finna hos honom åtminstone då och då ett visst
vacklande, en osäkerhet, som blott alltför mycket är egnad att utplåna den en gång af
Thukydides så skarpt uppdragna gränsen mellan vetande och tro. Om det för en
Thukydides var fullkomligt uteslutet, att en mot en naturlag stridande berättelse kunde
vara sann, d. v. s. vara ett riktigt återgifvande af ett faktum, äfven om den i yttre
afseende vore än så väl »vitsordad», så visar sig denna fasta kritiska position hos
Tacitus såtillvida försvagad, som han åtminstone tillfälligtvis ej helt kan värja sig
för den tanken, att det kanske möjligen ändå kunde ligga någonting i sådana saker.
Exempelvis gentemot det påstådda undret, som man trodde sig hafva upplefvat vid
kejsar Othos död, förstummas helt och hållet hans eljes så skarpa kritik af
folktron. Han vågar icke »uppträda mot tron på en så allmänt utbredd tradition».
Här är det den väl vitsordade trovärdigheten, i andra fall, vid vissa förebud och
förutsägelser, är det den s. k. uppfyllelsen, som förstummar hans kritik. Äfven med
afseende på astrologien, hvilken han eljes behandlar såsom vidskepelse och rent
psykologiskt förklarar ur människans lättrogenhet inför det hemlighetsfulla, visar han
här och där, t. ex. i historien om den på stjärnorna troende Tiberius, en betänklig
benägenhet att tro.
Om till och med en Tacitus icke helt och hållet kunde undandraga sig inflytandet
af en tidsstämning, som allt starkare drog den enskilda människan inom sin trollkrets,
så är det lätt att föreställa sig, hvilka framsteg vidskepelse, tron på under och mystiskt
svärmeri skulle göra hos mindre starka andar. I själfva verket möta vi redan i
kejsarbiografierna hos Suetonius en tro på förebud och under, hvilken förefaller
oss helt barnslig. Till och med en sådan bildad man som Plutarchos tror sig »icke
lättvindigt kunna förkasta», att gudabilder kunna svettas, sucka, tala, vända sig
bort och blunda, och hans villighet att tro på under känner därför trots enstaka
rationalistiska ansatser knappt någon gräns. Äfven han fogar sig, om »historien
genom många giltiga vittnesbörd tvingar oss att tro». Hvar och en, som »icke
vill låta sig beröfvas något af det öfvernaturliga», eger enligt hans åsikt ett kraftigt
stöd för sin tro i den gudomliga allmakten, som kan göra det omöjliga möjligt.
Hvad en sådan tro förmådde åstadkomma, därpå hafva vi ett drastiskt exempel i
retorn Aristeides, som dock för sin tid var en storhet af första rangen, men likväl
tror på gudomliga uppenbarelser, inspirationer, ingifvelser i drömmen och på sin
»frälsares» (soter) och »herres», den »helige» Asklepios’ underbaraste kurer med en
innerlighet, som icke kunde vara större hos den mest enfaldige.
Och dock öfverträffas äfven detta genom det, som den fromma legenden visste
att förtälja om andra tidens storheter, hvilkas »vishet» eller fromhet tycktes för de
på under troende vara ett särskildt mått af »gudomlighet». Liksom man hade omskapat
äldre tänkares, t. ex. Pythagoras’ och Platons, lefnadslopp till en af underbara
händelser fylld historia, hurusom Platon- son af en jungfru och en gud! - skulle hafva
lärt gudauppenbarade sanningar, så drog man sig icke heller för att egna nyss
aflidne eller till och med ännu lefvande »vise» en formlig religiös dyrkan. Man tanke
blott på den med Jesus samtidige Apollonios från Tyana, af hvilken hans lärjungar i
svärmisk dyrkan gjort en formlig gudamänniska, som föregafs vara aflad af en de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
