Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
580 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
mön, och som känner allt förflutet och allt tillkommande, blottar demoner, företager
besvärjelser, uppväcker en död eller skendöd flicka m. m. dylikt. Ja, man har till
och med ansett honom vara en gud och upprättat ett tempel åt honom i Tyana.
På ett alldeles liknande sätt har man efter döden tillskrifvit den genom Lukianos’
satir berömde Alexander från Abonuteichos (2:dra årh.) gudomligt väsen och alla
möjliga underverk i lifvet efter döden. Ja, det har ej saknats profeter, som sökt
stärka beviskraften hos sina läror och öka sitt anseende genom att framhålla sig
själfva såsom varande af gudomlig härkomst eller på annat sätt stående den gudom
nära, som föregafs hafva sändt dem till världens frälsning.
Denna apoteos motsvarade därför fullständigt den öfvermäktig blifna
auktoritets-och inspirationstron, som genom kanonisering af berömda lärare och deras skrifter
skapade sig heliga böcker och ofelbara auktoriteter för läran, såsom Orientens
religioner gjort, och å andra sidan motsvarade frälsningsbehofvet hos en trött
pessimism, som var genomträngd af känslan af det beståendes uselhet och uppfyllde sig
med tanken på alltings förnyelse. Denna tanke står i närmaste sammanhang med
den i den orientaliska och grekiska mystiken utbredda idéen om periodiskt
återkommande världsförnyelser, med judarnes eskatologiska och apokalyptiska litteratur,
liksom ock med sibyllinernas förutsägelser. Bäraren af denna världsförnyelse och
världsförlossning skulle vara en af gudomen själf uppväckt gudamänniska, en räddare
och gud, hvars uppenbarelse eller ankomst efter gammalorientalisk förutsägelse skulle
gifva sig tillkänna genom en ny stjärnas uppgående på fästet. För att framställa dessa
förutsägelser såsom uppfyllda i sin person hade redan Ptolemaios Soter i Egypten
betecknat sig såsom »frälsaren» och Antiochos Epiphanes af Syrien såsom »den till
räddning uppenbarade guden», och Asiens städer och landtdagar hafva likaledes firat
världsmonarkiens grundläggare Augustus såsom »frälsare». Men ju mindre kejsarne^
följande historia rättfärdigade detta anspråk, desto närmare låg det att på andra
gudamänniskor och återlösare öfverflytta de förhoppningar, som »herren och guden»
på tronen icke hade motsvarat.
Det är betecknande, att denna idé om världsförnyelse genom en gudomlig
för-lossare utvecklas af Vergilius i anslutning till den cumseiska sibyllan och att denna
sibylla liar mycket gemensamt med läror, hvilka betecknas såsom »magernas» och
alltså hafva sin rot i Orienten. Detta är ett betecknande symptom för utbredningen
af föreställningar, som låta oss skönja den fortgående assimileringen mellan den
antika anden och Orientens idévärld.
Denna orientalisering af Europa är en af kejsartidens viktigaste masspsykologiska
företeelser, som på det närmaste sammanhänger med världsrikets universalism. Den
utomordentligt stegrade världssamfärdseln med dess talrika in- och utflyttningar,
blandningen af de mest olikartade raser och folk, utbytet af idéer, dess t3rpiska
representanter, den allestädes närvarande köpmannen och den allestädes närvarande soldaten,
ja, man skulle också kunna säga den allestädes närvarande professorn, utjämningen
mellan medborgare och provinsbo, mellan greker och romare å ena sidan och barbarer
å den andra sidan, allt detta har föranledt en utbredning och sammansmältning af
de mest olikartade religionsfilosofiska och religiösa åskådningar och religionsbruk,
som i sitt slag äro enastående. Och därtill är det just Österns religioner, som gjort
snabba framsteg öfver hela världsriket, så kulten af Attis och den Stora modern,
Sabazioskulten, dyrkandet af Isis och Osiris, af Baal och Astarte, af Serapis och
Mithras, af Jahve och Kristus.
Bärare af dessa religionsbruk äro närmast de otaliga asiaterna själfva, isynnerhet
asiater af semitisk härkomst, »kaldeiska» astrologer, präster, köpmän, som voro bosatta
i alla Medelhafvets hamnstäder, slafvar, som genom handel eller genom krig, t. ex. genom
det judiska kriget, kriget med partnerna och genom Trajani fälttåg, torgfördes och på
det sättet kommo in i de rikes hus och ut till deras egendomar, de från slafvarnes
klass rekryterade tjenstemannaskarorna i kommunernas, statens och i den kejserliga
skattkammarens tjenst, de icke mindre talrika från ofrihet till välstånd komna frigifne
och särskildt härens soldater, officerare och veteraner, bland hvilka asiater möta oss
i de mest aflägsna fästningar och läger, i Britannien, vid Rhen och vid Donau
liksom ock i Afrika. Den persiske solguden Mithras’ mysteriekult har framför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
