Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Monarkien under Diocletianus och Constantin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
602 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
hållande. På samma sätt som - efter rent administrativa synpunkter - de enskilda
förvaltningsområdena höjde sig öfver hvarandra, öfver de omkring hundra genom
styckning af de gamla historiska ståthållarskapen bildade provinserna, de s. k,
dio-ceserna, och öfver dessa prefekturerna, på samma sätt höjde sig öfver en
komplicerad apparat af byrå- och subalternämbetsmän en efter rang, titlar och
aflöningsför-måner sorgfälligt graderad ämbetsmannahierarki från provinsialmyndigheterna ända
upp till vikarierna, d. v. s. till diocesernas presidenter och från dessa uppåt till de
fyra prsetoriska prefekterna, de fyra riksdelarnes kanslerer, i hvilkas hand hela
rättskipningen och förvaltningen koncentrerade sig på samma sätt, som den analogt
anordnade militära apparaten hos riksfältherren (magister equitum).
Detta system af absolut underordning fortsattes sedan naturligen äfven nedåt.
Gentemot den byråkratiska absolutismen hos en till oroväckande dimensioner
utsvällande ämbetsmannahär, som så att säga med tusen polyparmar grep in i
folk-lifvets förhållanden, kunde det icke längre blifva tal om kommunal själfständighet.
Ja, utvecklingen gick slutligen därhän, att ur organerna för fri själfförvaltning
utbildade sig rent politiska tvångsinstitut, som framför allt skulle förhjälpa staten till att
med alla medel afpressa undersåtarne penningar till bestridandet af de oerhörda
kostnader, som systemet kräfde.
Medlemmarne af kommunalstyrelserna, decurionerna, hvilka på samma gång i
egenskap af den förmögnare klassen bildade aristokratien i städerna, voro sedan
gammalt i viss mån inför staten ansvariga för grundskattens ordentliga inbetalning. Men
så tryckande denna ansvarighet kunde blifva, så hade den dock länge varit dräglig,
så länge välståndet och med välståndet allmänandan och offervilligheten icke fattades.
Men huru helt annorlunda numera, då jäktandet efter skatteobjekt stegrade
beskattningen till utsugningssystem, under hvilket i följd af landets tilltagande ödeläggelse
jordens skatteförmåga och den skattebetalande befolkningen minskades och de
olyckliga decurionerna med brutal hänsynslöshet tvungos att täcka bristen i kommunernas
skattebelopp! Samtidigt aftog antalet af sådana, på hvilka man kunde lägga de
kommunala skattebördorna, i det att äfven de för kommunalstyrelsens handhafvande
lämpliga personerna massvis hemföllo åt fattigdom och nöd, under det att staten å sin
sida förminskade deras antal därigenom, att man åt innehafvarne af höga ämbeten
och titlar liksom ock åt veteraner och deras söner medgaf befrielse från decurionatet.
Genom alla dessa förhållanden blef bördan så mycket mer tryckande för det
återstående antalet. Därför är det icke underligt, att det, som ursprungligen var någonting
att eftersträfva, nämligen ledamotskap i kommunalstyrelse eller kommunalt ämbete,
allt mer och mer kändes såsom ett hårdt tvång, från hvilket man, så vidt möjligt
var, sökte blifva fri. Försök i denna riktning voro emellertid fruktlösa, enär
taxeringsmyndigheterna oeftergifligt upprätthöllo den grundsatsen, att de, som hade den
erforderliga inkomsten och förmögenheten, också måste innehafva decurionatet, från
hvilket de kunde befrias först genom fullständig ekonomisk ruin, och äfven detta
icke sällan först då, när vederbörandes sista medel, tortyren, ingenting mer kunnat
frampressa.
Ja, staten gick ännu vidare. För att åt städernas styrande korporationer
garantera det nödiga antalet medlemmar och förhindra rådhusens totala affolkning
till-spillogaf staten den sista återstoden af statsborgerlig frihet genom att göra
decurionatet ärftligt. Denna utvecklings första trefvande försök sträckte sig tillbaka till andra
århundradet, men nu uppenbarade den sig i allt skarpare tvångsbud, allt svårare
tvångsåtgärder. En decurions ättling kan icke längre undandraga sig den förhatliga plikten.
Han måste utan nåd och förbarmande inträda i sin faders ställe och öfvertaga hans
bördor.
Medborgaren bindes i egenskap af träl vid korporationen (corpori obnexus).
Denna tendens till att göra yrke och lefnadsställning ärftliga utbreder sig på alla
andra möjliga områden i lifvet. Om ämbetsmäns och officerares söner icke ville
förlora sina ståndsprivilegier och hemfalla under den fruktade nödvändigheten att
blifva decurioner, måste de utan vidare välja sin faders yrke. Därför blef
soldatsöners tjensteplikt faktiskt obligatorisk, och efter Alexander Severi tid är
vapenyrkets ärftlighet helt enkelt en rättssats. I det att sålunda arméen alltjämt till stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
