Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Monarkien under Diocletianus och Constantin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MONARKIEN UNDER DIOCLETIANUS OCH CONSTANTIN.
603
del rekryterade sig genom lägrets egna barn (castrenses), blef den i ännu högre
grad än förut en gentemot den civila befolkningen sig skarpt afgränsande kast. Ja,
staten ansåg sig så långt ifrån kunna undvara den ärfda samhörigheten med ståndet,
att den i stället i
vidsträcktaste mån utvidgade institutet
till stadsbons och bondens
yrken.
Af denna kastmässiga
uniformering inom samhället
träffades i främsta rummet de
yrken, hvilkas medverkan
staten behöfde för det invecklade
naturalskattesystemet, genom
hvilket militär- och
civilförvaltningens behof täcktes. Så
var t. ex. de romerska
spann-målsskepparnes gille förplik-
tadt till gratistransport af
statens spannmål, för hvilken det
dessutom var ansvarigt med
all sin egendom. Från och
med Maxentii tid gick detta
yrke i arf. Denna ärftlighet
utsträckte han äfven till
ba-garyrkets utöfvare, och den
skärptes sedan genom nyare
lagstiftning därhän, att enligt
en lag af Constantins den,
som gifte sig ined en
bågar-dotter, måste inträda i
bågar-skrået och deltaga i dess
offentliga skyldigheter och utlagor. Dessutom utsträcktes detta tvångssystem så
småningom på alla möjliga andra yrken och korporationer, af hvilkas upprätthållande
staten i ett eller annat afseende hade något intresse.
Ännu viktigare än de borgerliga yrkenas tvångstjenst var för staten bondens
arbete, af hvilket berodde icke blott beloppet af grundskatt och personlig afgäld utan
äfven härens rekrytering. Men bondens ställning var långtifrån afundsvärd. Landet
odlades numera till stor del icke af bönder med egen jord, utan af stora godsegares
förpaktare.
Detta latifundiesystem, som redan under republikens tid tagit öfverhand i Italien
och på Sicilien, uppträder under kejsartiden till den grad såsom den härskande
formen för jordbrukets bedrifvande inom slättlandet, att äfven inom förvaltningen
indelningen i godsområden blifvit typisk. Redan Plinius berättar, att halfva
provinsen Afrika tillhört sex egare, till dess att Nero bragte dem samtliga om lifvet och
förvandlade deras besittningar tiil kejserlig privatdomän. Detta är en drastisk
kommentar till Plinii berömda sats: »latifundierna hafva ruinerat Italien, nu ruinera
de också provinserna». De stora egendomsegarnes arbetare voro för det mesta icke
längre slafvar såsom förut, då med eröfringskrigens upphörande tillgången på ofritt
människomaterial så hade aftagit, att man måste inskränka den gamla
plantagemäs-siga stordriften med kasernerade äktenskaps- och egendomslösa slafhopar och i
stället utlemna en stor del af jorden i små parceller åt mindre förpaktare (coloni), som
mot afgift själfva drefvo jordbruk och därjämte togos i anspråk för att utfylla
behofvet af arbetskraft på den af egaren själf till eget bruk undantagna godsarealen
vid andtiderna, vid vägarbeten m. m.
Men därmed var visserligen ingenting ändradt i landtbrukssystemets rent
kapitalistiska karaktär. Äfven kolonen (åbon) var helt enkelt ett spekulationsobjekt, ur hvilket
man ville frampressa det bästa möjliga resultat i ekonomiskt afseende, så att klagomål
öfver tilltagande utsugning och stegrad hofveriskyldighet redan tidigt förnummos och
Kejsar Diocletianus håller tal från rostra.
Relief på Constantinbågen i Rom.
Mynt med bild af
kejsar Diocletianus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
