Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Monarkien under Diocletianus och Constantin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
604 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
blefvo allt allmännare. Redan vid slutet af första århundradet ironiserar Martialis
detta bondeelände i en föregifven grafskrift öfver en förpaktare:
»Läggen mig icke i jord, arftagare, eftersom jorden,
Äfven om ringa den är, varder förpaktarn för tung.>
En belysande kommentar härtill lemnar det förhållandet, att förpaktarne sedan
denna tid allt mindre voro i stånd att åstadkomma arrendebeloppet i kontanter, och
att därför andelsbrukningen blef alltmera allmän, så att brukaren in natura aflemnade
en viss del af skörden, i samma mån som penningen såsom ekonomisk faktor mer
och mer ersattes af den äldre formen af naturalprestationer. Häraf fick tiden en
tydlig prägel af återgång till längesedan öfvervunna förhållanden inom det
ekonomiska lifvet. Ännu mera försämrades böndernas läge genom statens åtgärd att för-
Den s. k. basilikan i kejsar
Diocletiani palats i Salona.
Efter fotografi af
Beer, Klagenfurt.
vandia godsområdena till förvaltningsområden och godsegarne till lokala
öfverhets-personer, som hade att åt staten uppbära skatterna af sina underhafvande och att
bland dem uppställa en föreskrifven kontingent af rekryter. Detta förhållande
pris-gaf fullständigt kolonerna åt herrarnes godtycke. Man må därför icke finna det
underligt, om bland de förra den böjelsen blef allt starkare att öfvergifva plogen och
för alltid undandraga sig den blodsugande utplundringen från godsherrens och
statens sida, äfven om det måste ske med risk att blifva tiggare, luffare eller
till och med stråtröfvare. Detta var ett af de betänkligaste symptomen af det
allmänna sociala och ekonomiska förfallet, hvilket äfven för kejsaren i egenskap af den
största possessionaten gjorde sig alltmera kännbart i och med den tilltagande bristen
på arbetskraft för jordbruket och för staten i den ständigt minskade tillgången på
rekryteringsmanskap och i det städse sjunkande taxeringsvärdet på den skattskyldiga
jorden. Därför tillgrep regeringen det enda medel, som stod densamma till buds
emot sådana företeelser, och detta medel bestod i politiska tvångsåtgärder. Om
kommunalråd, ämbetsmän, soldater, yrkesidkare m. fl. blefvo ärftliga skrån, hvarför skulle
icke äfven bönderna blifva det? Detta låg så helt och hållet i den dåtida
utvecklingen, att man omkring öfvergången mellan tredje och fjärde århundradena (mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
