Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Monarkien under Diocletianus och Constantin. - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seger öfver Maxentius, som på sin flykt fann döden vid Milviska bron i Tibern (312),
medan i öster Maximinus besegrades af Licinius 313, under hvilket år Diocletianus
afled. Icke heller segrarne kunde i längden komma öfverens med hvarandra, och
motsatserna utjämnades icke, förrän Constantin efter segern öfver Licinius i sin hand
förenade herraväldet öfver hela riket (324).
Men äfven denna sakernas utvecklingsgång har endast bekräftat det diocletianska
systemets viktigaste resultat, nämligen Roms degradering och brytning mellan det
hellenistiska Österlandet och det romerska Västerlandet. Det var just Constantin, som
år 330 på det garnla Byzantions plats skapade en ny rikshufvudstad, Constantinopel,
som liksom ett nytt Rom skulle jämbördigt stå vid det gamlas sida och som också
delvis rent af smyckades på det gamlas bekostnad. Vidare har Constantin fasthållit vid
de fyra diocletianska prefekturernas förvaltning hvar för sig och upprepade gånger
förordnat sina söner såsom csesarer. Därför kunde också efter Constantins död (337)
den genom förnyade delningar mellan hans söner åter brutna riksenheten blott för
helt kort tid återställas, nämligen under hans son Constantii korta envälde (353-
361) och under dennes kusin och efterträdare Julianus (361-363). När genom Juliani
död Constantins ätt utslocknade och ett nytt kejsarhus uppsteg med den i det
kejserliga högkvarteret Nicaea af där närvarande höga ämbetsmän och officerare valde
Valentinianus, blef rikets delning i en östlig och en västlig halfva definitiv, i det att
Valentinianus öfvertog Västerlandet och för Österlandet insatte en ny augustus i sin
broder Valens’ person.
Visserligen fasthöll man äfven nu officiellt vid imperium romanum såsom en
politisk enhet, men de kejserliga funktionernas delning visade sig blott alltför
tydligt såsom en nödvändighet, särskildt som redan nu den tilltagande inströmningen af
barbarer öfver riksgränsen ofrånkomligen kräfde den högsta militärmaktens
öfvertagande af en innehafvare af den csesariska myndigheten i öster likaväl som i väster.
När Valens år 378 fann sin död vid Adrianopel i en stor strid mot goterna,
utnämndes den bepröfvade fältherren Theodosius till augustus för Orienten, medan i
Västerlandet Valentiniani efterträdare, hans i Trier residerande son, Gratianus, hade
att försvara det romerska väldet mot västgermanerna, särskildt mot alemannerna;
Italien och Afrika öfverlemnade han åt sin yngre af hären till augustus utropade
broder Valentinianus II. När sedermera ännu en gång, då Gratianus (383) och
senare Valentinianus (392) föllo offer för en militärsammansvärjning, östrikets
augustus Theodosius år 394 återställde regeringens enhet genom att underkufva
Västerlandet, så var detta endast en episod af kort varaktighet. Efter dennes kort därefter
timade död inträdde genast under hans söner Arcadius och Honorius en delning af
regeringen (395), och detta ledde på grund af meningsskiljaktigheter mellan de ledande
ministrarne, mellan gallern Rufinus i östriket och H^norii härförare, vandalen
Stilicho, angående rikshalfvornas afgränsning, till en viss kyla, om också icke till
formligt brytning. Ty äfven nu skulle riket utåt gälla såsom enhet och en viss
samhörighet äfven i det inre upprätthållas genom gemensamhet i lagar och
ömsesidig arfsrätt till tronföljden. I längden har emellertid icke heller detta kunnat
förhindra den stora katastofen, särskildt som under tiden inom samhällsorganismen
ett nytt dekomponerande element hade trädt i full verksamhet, och detta element
var just kristendomen och den kristna kyrkan.
8. Staten och kristendomen.
För det högre kulturvärdet hos en världsåskådning är det af principiell betydelse,
huruvida den eger den andliga friheten och den sedliga kraften att erkänna andras
rätt att hysa en egen världsåskådning. Det utgör just ett af antikens största
företräden, att den trots de mångahanda hinder, som äfven här politiska intressen eller
religiösa meningar uppreste mot det fulla förverkligandet af denna stora
kulturprincip, dock redan kommit målet jämförelsevis nära. Hvad redan fordom den
upplyste helleniske anden hade förkunnat genom Herodotos’ mun, »att alla människor
veta lika mycket (d. v. s. lika litet) om gudomliga ting», har utöfvat efter verkan ända intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
