Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN.
609
Porta Nigra i Trier.
Efter fotografi.
antikens slut, och just den romerska kejsartiden har mot tallösa religioner och
religionsformer visat en tolerans, som världen först efter upplysningstidens århundrade
har återförvärfvat. Med ord lånade från Nikolaos af Damaskos framhåller juden
Josephus det såsom en bland det romerska världsväldets största välsignelser, att det
förlänat åt alla folk religionsfrihet och ostörd religionsutöfning.
Denna tolerans blef hotad från och med det ögonblick, då ett religionssamfund
uppträdde, hvilket gjorde anspråk på monopol för en människogrupps
världsåskådning och af grundsats bestrid de den öfriga mänsklighetens rätt att häfda egen
öfvertygelse. Det kan icke gifvas en fruktansvärdare krigsförklaring mot alla på annat
sätt tänkande än det ställe i Galaterbrefvet, där alla polyteismens religioner och alla
till schisma och hceresis ledande trosuppfattningar förklaras vara ett verk af köttet
och dess lustar emot anden och ställas på samma nivå som »frosseri och
dryckenskap, hor och otukt, hat, afund och mord». Denna uppfattning möter oss alltjämt
i den kristna polemiken och detta icke blott hos de extrema fanatikerna, såsom hos
Tertullianus, för hvilken afgudatron i och för sig är människosläktets hufvudförbrytelse
och den på afgudar troende förtjenar mördarens straff, utan den möter oss till och med hos
Augustinus, för hvilken hvarje från kyrkan afvikande åsikt likaledes förtjenar samma
våldsamma bestraffning som mord och äktenskapsbrott. Det förvånar därför ej, att
till och med för Augustinus tanken på ett de kristnes fördragsamma tänkesätt mot
annorledes tänkande och troende synes så ofattbar, att han helt enkelt ser ett
hyckleri där, hvarest det uttalas. Om »kätterska» minoriteter inom kristendomen vore
för tolerans, så vore de det blott af det skälet, att det fattades dem makt. Man
kunde icke kalla ett vilddjur tamt af den anledningen, att det saknar roftänder och klor.
Om nu de kristne hyste sådana tankar om hvarandra i fråga om olikheter i tron,
hvilka känslor måste man ej hafva från början hyst mot dem, som icke voro kristne?
Huru kan man egentligen finna det underligt, att redan en Tacitus hos de kristne
Världshistoria L
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
