Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
610 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
förutsatte samma våldsamma instinkter, som de sedermera ömsesidigt tillskrefvo
hvarandra och hänsynslöst inbördes lade i dagen, att han alldeles såsom Augustinus
i den vanmäktiga kristna minoriteten såg blott ett rofdjur, som saknade tänderna
och klorna?
Det är tämligen själfklart, att fanatismen hos ett dylikt betraktelsesätt redan
tidigt måste omsätta sig i våldsdåd. Om också en viss måttfullhet var oundgängligen
af nöden, så länge statsmakten ännu stod öfvermäktig gentemot den nya tron, så
saknas det dock icke smädelse och hån emot dem, som hade en annan tro, icke
attentat mot kultbilder, icke uppträden, som störde samfundets och familjens fred
genom agitatorisk förföljelse från de »troendes» sida mot »hedningarne». Dessa
utmaningar måste med psykologisk nödvändighet framkalla en mer eller mindre häftig
reaktion.
Redan de anförda ställena ur den kristna litteraturen, hvilka utan svårighet skulle
kunna mångfaldigas, innehålla ett sådant nedsättande, ett sådant föraktliggörande af
statsreligionen och andra erkända religionssamfund, att äfven den moderna statens
straffrätt skulle kännbart beifra liknande tilltag. I dessa hafva ytterst alla de
grymheter sin upprinnelse och rot, hvilka den s. k. ortodoxien i kristendomens namn
utöfvat mot annorlunda tänkande och hvilka vida öfverträffat gräsligheterna på arenan.
Kan man gentemot det farliga och rättsvidriga hos en sådan ståndpunkt förvånas
däröfver, att de, som ej delade de kristnes uppfattning, förevitade den tidens kristne
en afgjordt samfundsfientlig tendens, ett »hat mot människosläktet», och tilltrodde
dem de nesligaste förbrytelser, hvilka också sedermera och faktiskt, om också i annan
form, föröfvats mot människor i följd af denna sinnesstämning? De icke-kristne
stodo i många afseenden under inflytande af den uppfattningen, att härvidlag bland
samhällets nedersta folklager började en emot bildningens och det andliga lifvets
dyrbaraste skatter fientlig rörelse af stats- och kulturfientliga element, som helst
skulle hafva velat göra rent hus på samma radikala sätt som en gång de hebreiska
horderna i Kanaans land. En sådan utrotningspolitik hade just Tertullianus
rekommenderat såsom förebild för de kristnes förhållande till hedningarne.
Man ser häraf, att mer än nog af tändande stoff till en konflikt med staten
förefanns i och med denna med samhällsfriden och all högre kultur oförenliga princip
af absolut intolerans, hvars förhatlighet blir desto mer i ögonen fallande, ju mer
pluraliteten af kristendomens bekännare iakttog ett fullt korrekt uppförande. Därtill
kom den mer eller mindre öppna, alltid retsamma utmaningen mot staten själf, oftast
insvept i yttringar af lojalitet och i förening med förböner för kejsarens person. Redan
för kristendomens stiftare hade det varit en orubblig visshet, att kejsardömet, i hvilket
han i likhet med sitt folk såg blott ett satans rike, inom kort skulle tillintetgöras
genom Guds egen direkta regering på jorden. Huru många fromma själar torde
icke hafva funnit sin uppbyggelse vid de fruktansvärda bilderna af den stora
vredens dag, i hvilka kristendomens första heliga skrift, Johannes’ Uppenbarelse, för
dem siade om staden Roms förstöring, hvars ödelagda platser, orena fåglar, orena
andar och djäflar skulle taga till sina uppehållsorter, medan i himmelen idel jubel
skulle råda! Tänk, huru de måtte hafva berusat sig af änglarnes triumfsång öfver det
»stora Babylons» fall, öfver »den stora i scharlakan klädda skökans» undergång,
hvilken »är drucken af de heliges blod», öfver himmelens fåglars förskräckliga måltid,
då de äta af kejsares, konungars och deras härars kött, där de, slagna af Guds vrede,
ligga ute på marken!
»Vårt statsväsende är i himmelen, hvarifrån vi också vänta Frälsaren.» Denna af
Paulus uttalade sats innehåller i viss mening en politisk bekännelse, och innebär, att den
kristne kände sig tillika såsom medlem i en ny politisk organisation, och, eftersom
denna från början stod i fientligt förhållande till den bestående staten, äfven såsom
medlem i en stridande korporation, af en den sanne Gudens och Jesu Kristi ecclesia
militans. Kristus betecknas från och med Tertulliani tid såsom de kristnes imperator
och dopet såsom sacramentum i samma mening som den romerska soldatens ed till
fanan. Om vidare de hellenistiska furstarne och caesarerna låtit kalla sig konung
och kejsare, herre och frälsare, så togo de kristne för sin del i anspråk samma
benämningar för den en dag på himmelens skyar kommande stiftaren af deras rike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
