- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
615

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

STATEN OCH KRISTENDOMEN.

615

Guldmynt med En kejsarens bronsmedalj. Vid hans fötter Constantin som kejsare
labarum. den dionysiska pantern, hedendomens symbol. i senatorisk dräkt.

Guldmedalj med Porta
Nigra i Trier.

Kejsar Constantin den Stores mynt.

sken gentemot de ännu talrika anhängarne af den gamla tron inom förvaltningen,
i hären och bland folket, särskildt som kronan därigenom förskaffade sig en
ställning öfver religionspartierna, hvilken gjorde det möjligt att göra alla till sina verktyg
utan att fullständigt hängifva sig åt något visst bland dem. På detta sätt kunde
Constantin bringa det därhän, att han såsom öfverste biskop presiderade vid
åtskilliga kristna synoder och såsom hednisk pontifex maximus utnämnde hedniska präster.
Och till och med då, när han vid lifvets slut beslöt sig för att genom dopet inträda
i kyrkans gemenskap, undanbad han sig dock icke den hedniska konsekrationen
för att försättas bland gudarne! Denne såsom döpt kristen döde kejsare förklarades
under sina såsom kristne uppfostrade söners tid såsom divus af senaten och fick religiös
dyrkan under samma formaliteter som de hedniska imperatorerna, emedan, så länge
hedendomen ännu icke var fullständigt nedbruten, apoteosen för honom och för
hans dynasti var nästan lika så viktig som dopet. För de kristnes skull och för
att förskaffa sin skuldbelastade själ den räddande »beseglingen» lät han döpa sig,
men för hedningarne lät han förklara sig såsom gud. Vid
grundläggningsceremonierna i Constantinopel saknades därför icke den hedniske hierofanten och
invigningsprästen, och likasom den gamla staden Byzantions afgudatempel fingo kvarstå, så
erhöll äfven den nya staden, liksom hvarje annan hellenisk stad, sin egen
skyddsgudinna, sin Tyche. Denna uppträder äfven på mynten, liksom i allmänhet hedniska
emblem bibehållits vid sidan af kristna eller neutrala på Constantins mynt.
Särskildt betecknande är för öfrigt den afsiktliga tvetydigheten i uttryckssätt, då det för
honom var af vikt att gifva sina offentliga uttalanden en sådan färgning, att den ej
behöfde stöta hvarken till höger eller vänster, d. v. s. den var hvarken afgjordt kristen
eller afgjordt hednisk.

Liksom han härutinnan alltigenom visar sig såsom en kall politisk räknare, så
var han detta också i förhållande till de olika sekter, som uppstått inom kyrkan.
Den teologiska begreppsdiktningens spetsfundigheter lemnade honom fullkomligt
likgiltig. Han såg i dessa en »onyttig strid om outforskliga ting», men denna
likgiltighet hade en gräns i hans politiska intresse, för hvilket kyrkans upplösning i en
rad af fientliga sekter icke skulle hafva varit önskvärd. Dessa dogmatiska
stridigheter bland prästerna och deras partier bland folket hade i följd af orientalernas
styfsinthet och envishet samt genom grekernas sofistiska dialektik, ja, delvis äfven
genom blodig våldsamhet antagit en sådan skärpa, att den uppväckte till och med
hedningarnes hån och att, såsom Eusebios berättar, »den gudomliga lärans heliga
hemligheter af de otrogne prisgåfvos åt spott och spe från skådebanan». Med rätta
såg Constantin däri en svaghet och en fara för rikets enhet. Han drog därför icke
i betänkande att ingripa i kyrkans inre lif i sin enhetspolitiks intresse, till och med
med risk att råka i motsägelse med sina högtidliga toleransförklaringar, i hvilka han
dock tillförsäkrat enhvar rättigheten att blifva salig på sitt eget sätt. Tolerans eller
intolerans berodde för honom helt enkelt på politiska konjunkturer.

Detta visar redan hans förhållande i striden om besättandet af biskopsstolen
i Karthago, hvilken strid i följd af partiernas vilda fanatism - detta gäller i syn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free