Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
616 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
nerhet biskop Donatus och hans anhängare - drefs till sin spets så, att till och med
de stridande förtviflade om en lösning och appellerade till kejsaren (313). Denne
afgjorde saken mot donatisterna och lät, då de icke godvilligt fogade sig, inskrida
mot dem med våld. Men när detta i sin ordning ledde till formligt uppror och
upproret genom att sprida sig till det hårdt förtryckta bondeproletariatet under
ledning af rasande svärmare, de s. k. circumcellionerna, antog karaktären af fanatisk
klasskamp, slog han plötsligen om och uppmanade i salvelsefulla proklamationer till
fördragsamhet. Donatisterna erhöllo emellertid faktiskt religionsfrihet.
I hög grad betecknande för denna väsentligen politiska ståndpunkt är äfven det
sätt, hvarpå han intog ställning till det teologiska grälet om Fadrens förhållande till
Sonen i Treenigheten, hvilken fråga väckts af den alexandrinske presbytern Areios
och i följd af fanatisk agitation af den alexandrinske diakonen Athanasios
framkallade en ytterst förbittrad strid inom kyrkan. Med den fina ironi, i hvilken den
nyktre statsmannens öfverlägsenhet kommer till uttryck gentemot zelotiska sofister,
påpekar Constantin, huru likgiltigt för lifvet en ställning till dylika frågor egentligen
vore. Teologerna borde välja sig exempel hos den hedniska filosofien, inom hvilken,
såsom bekant, olika riktningar bestode bredvid hvarandra.
Emedan en dylik vädjan naturligtvis förklingade ohörd, skulle friden inom
kyrkan återställas genom ett allmänt biskopsmöte, hvilket kejsaren sammankallade till
den bithyniska staden Nicaea (325). En omröstning skulle alltså afgöra öfver frågor,
som dock aldrig kunna afgöras genom majoritetsbeslut. Därtill kom, att
omröstningen icke heller var fri. Ty sedan man en gång hade fattat beslutet att tillgripa
majoritetsskapandets mekaniska tvångsmedel, så ryggade man icke längre tillbaka
ens för de yttersta medlen. Man sparade icke på intriger, smicker, löften och hotelser
för att genomdrifva det önskade majoritetsbeslutet. Det var en politikens och våldets
triumf, när på detta sätt till sist mötets majoritet mot sin öfvertygelse röstade för en
rättrogen formel, till förmån för hvilken kejsaren omsider efter ursprunglig tvekan
insatte hela sin auktoritet. Utsikten till afsättning i följd af kejserlig vrede
förstummade nästan all opposition. Blott Areios och två egyptiska biskopar förblefvo fasta
i sin öfvertygelse. De blefvo utan vidare afsätta och förvisade; Areios’ skrifter belades
med tillintetgörelsens straff. Ja, man gick så långt i tvång på öfvertygelser och
samveten, att man lät dem, som vid omröstningen förnekat sin tro, underskrifva
en förklaring, i hvilken de högtidligen måste förbanna sin förra uppfattning! - Emot
detta förnedrande handlingssätt vågade blott två biskopar inlägga protest. Därför
måste de också ögonblickligen gå i landsflykt. Det är, åtminstone i kejsar Constantins
mun, en hädelse, när han efter denna våldets seger lät förkunna: »Hvad tre hundra
biskopar hafva funnit för godt, är ingenting annat än Guds vilja!»
För denna vilja, som i själfva verket endast var hans egen vilja, hade han så föga
respekt, att han inför den alltmer framträdande allmänna oppositionen mot
våldsdådet i Nicaea redan inom några få år företog en afgjord frontförändring till förmån
för de biskopar, hvilka, liksom nu äfven Areios, voro beredda att rösta för en
allmännare hållen och till olika riktningar större hänsyn tagande formel. Han
återkallade Areios och de öfriga landsförvisade och gjorde anspråk på, att Areios skulle
återinsättas i sitt andliga ämbete.
Därmed lössläppte han emellertid en storm bland de ortodoxe, inför hvilken han
icke fann det rådligt att genomdrifva sin vilja med våld. Athanasios, nu biskop
i Alexandria, vågade öppet trotsa kejsaren. Först när synoden i Tyros, på hvilken
arianerna bildade majoriteten, uttalade afsättningsdomen öfver denne och åter
insatte Areios, »ärkebofven», såsom den »rättroende» biskopen i Constantinopel kallade
honom, i kyrkans gemenskap, beslöt sig kejsaren för att skicka den stridbare
kyrkofursten i landsflykt till Trier, hvilket emellertid hade den verkan, att i följd
af Athanasios’ mäktiga personlighet numera Västerlandet desto afgjordare uppträdde
för honom och för ortodoxien och att efter Constantins död den äldre öfver
Västerlandet härskande sonen, den rättroende Constans, nödgade den i öster regerande,
arianskt sinnade Constantius att tillåta Athanasios återfå sin biskopsstol. Men denna
lösning var naturligtvis blott öfvergående, eftersom Athanasios för majoriteten inom
den orientaliska kyrkan gällde såsom en kättare och den riktning, som i Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
