Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
618 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
rönte häftigt motstånd af de genom präster, munkar och nunnor uppviglade
massorna. Biskopen själf vek från sin plats i katedralen först då, när kyrkan med våld
besatts af trupperna. Då undandrog han sig den världsliga armen genom flykt till
anakoreterna i öfre Thebais. Detta är uppträden, som redan alltigenom erinra om
medeltidens strider mellan andlig och världslig makt, mellan kejsardöme och
påfve-döme. Sådana våldsamma uppträden blefvo sedermera allt vanligare i och med
den tilltagande häftigheten och bitterheten i trosstridigheterna. Det måttlösa
strids-och maktbegäret sökte öfverallt att till hvad pris som helst oskadliggöra de på
annat sätt tänkande. De talrika kyrkoförsamlingarne själfva, som åtminstone i yttre
mening borde bilda en viss enhet, erbjödo en afskräckande bild af allt sundt
tän-kandes, af all moralisk känslas förfall. Understundom råkade de församlade
biskoparne till och med i handgemäng med hvarandra! Det är blott alltför sant, hvad
historieskrifvaren Ammianus yttrar, att de vilda rofdjuren icke visade sig så fientliga
mot hvarandra som de kristne. En drastisk kommentar till denna sats lemna
religionsstriderna i Afrika, där Donati anhängare genom kejsarne Constans’ och
Constantins II:s energiska, af konfiskationer, tortyr och gisslingar åtföljda
unionssträf-vanden än en gång drefvos till öppen rebeilion och än en gång lössläppte en
fruktansvärd klasskamp, emedan staten till den grad förgätit sin värdighet, att den anförtrott
katt ar förfölj elsen åt de katolska jordegarne. Af sin egen godsherre skall den
motspänstige bonden med piskslag och eljes vanliga kroppsstraff tvingas in i kyrkan,
som naturligtvis också gaf sin välsignelse till detta. Också fann Augustinus det
alldeles sjelfklart, att staten skulle öfvertaga »herdens» roll och »med gisslet åter
drifva det vilsegångna djuret tillbaka till hjorden» och oskadliggöra de »tjufvar,
som lockat det från vägen». Men för de från hjorden affallne antyder han, att de
icke kunde beklaga sig öfver att blifva piskade, »eftersom de gisslades af kärlek,
icke af hat».
Ingenting skulle kunna vara mera betecknande för det antika andliga lifvets
oerhörda förfall än det ännu så länge icke nog beaktade förhållandet, att till och med
en Augustinus kunde sjunka ned till en nivå, där sådana åskådningssätt, sådana
uttryck kunna förekomma. Det är halfkulturens råa naturalism, till hvilken denna
drastiska, med föreställningar ur djurlifvet opererande polemik mot på annat sätt
tänkande faller tillbaka. Den anknyter också fullt medvetet vid halfkulturens
barbari, i det att den utan vidare rättfärdigar det brutala våldförandet af andras tro
med föregifna exempel från den judiska Orienten. Också finner man här hos
Augustinus den beryktade, sedermera äfven i hedningars behandling genom den romerske
biskopen återkommande logiken, som uppfordrar alla dem, hvilka för sin otros skull
misshandlats, förlorat egendom och gods och drifvits från hem och härd, att i denna
snöda misshandling se blott en maning till besinning och eftertanke. I verkligheten
hade emellertid denna omvändelsepolitik blott den följden, att trosstridens rysligheter
stegrades omåttligt och att de under Julianus för kort tid till seger förhjälpta
dona-tisterna å sin sida på ett lika brutalt sätt gåfvo de rättroende tillfälle till
eftertänkande. Icke ens den skarpa reaktionen under Gratianus förmådde bryta det
afrikanska kätteriets motstånd, utan detta företräddes ännu vid fjärde århundradets
slut af en mäktig kyrka.
Mera framgångsrik än på Afrikas heta jord var de ortodoxa kejsarnes kättarpolitik
nom det öfriga riket. Denna kättarpolitik sökte att till hvarje pris påtruga
under-såtarne det, som den kallade »katolsk helighet». Genom edikt af Gratianus (efter
376) blefvo - uppenbarligen under inflytande från Ambrosius - alla sammankomster
af den heretiska riktningen förbjudna. Från heretikerna togos kyrkorna med våld
och öfverlemnades åt de »katolska» menigheterna. När så de sina kyrkor
beröfvade församlingarne, för att icke fullkomligt behöfva afstå från hvarje slag af
gudstjenst, församlade sig i hemlighet, blef äfven detta privata gudstjenstfirande
belagdt med de strängaste straff. Ännu skarpare gick Theodosius tillväga i Orienten.
I dennes person trädde för första gången den spanska katolicismen de på annat sätt
troende till mötes i hela dess fruktansvärda gestalt. Ehuru då i Österlandet
flertalet var arianskt sinnadt, blef dock af denna spanjor, hvilken kyrkan kallade »den
Store», genom ediktet af år 380 den i Nicaea antagna bekännelsen förklarad för »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
