Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN. 619
katolska», hvilken hela kristenheten utan vidare skulle omfatta och antaga: Den
enväldige, rättrogne monarken förkunnar sitt herravälde icke blott öfver undersåtarnes
lif och gods utan äfven öfver deras själar och samveten, och detta med kyrkans
bifall. Alla icke-katoliker betecknas i ediktet såsom vilseförda och vanvettiga kättare,
som hölle på en »infam» dogm. Det nästan helt och hållet arianskt sinnade
Constantinopel måste i en handvändning blifva katolskt, och den arianske biskopen blef
tvungen att lemna staden, hvarefter ett koncilium uttalade det högtidliga anathemat
öfver arianerna och alla öfriga kättare, från hvilka nu alldeles såsom i Occidenten alla
kyrkor togos, hvarjämte man genom svåra straff, såsom landsflykt och konfiskation,
omöjliggjorde för sekterna all gemensam gudstjenst. Enhetligheten, det vill säga
kyrkogårdens hvila, som den dödande absolutismen eftersträfvade på det världsliga
området, var nu i vidsträcktaste mån förverkligad äfven på det andliga och
religiösa. Blott en enda makt fanns det i Europa, för hvilken den kyrkliga
tvångspolitiken måste vika, och denna makt var germanerna. Hos goterna, som under det
föregående arianska kejsarväldet till en del blifvit arianer, funno de fördrifna arianska
andlige en tillflyktsort, och på detta sätt fick arianismen ökad spridning bland goterna
och medelbart genom dem till bortom dem boende stammar. Detta sakförhållande
kom att i hög grad skärpa det fientliga förhållandet mellan de katolska romarne
och de arianska germanerna.
Det kunde naturligtvis ej dröja länge, innan den kejserliga kättarpolitikens
våldsamhetstendenser vände sig äfven mot dem, som ännu stodo utanför kristendomen.
Redan under Constantins söner proklamerades formligt utrotningskrig mot den gamla
tron. »Vidskepelsen» måste upphöra, »offrens vansinne» utrotas och därmed
»möjligheten att synda» betagas »de förlorade». Därför förbjudes helt enkelt den hedniska
kulten, och templens stängning påbjudes. Enhvar, som offrar eller tillbeder
gudabeläten, honom skall »det hämnande svärdet» träffa och hans förmögenhet hemfalla
åt statskassan. Tanken på tolerans betecknas af Constantin nästan som en
för-rykthet (nefaria licentia). Man igenkänner redan här medeltidens kyrkojargong,
sådan den äfven eljes, men särskildt drastisk möter oss i en kristen flygskrift, som
behandlar »de heliga religionernas villa», i hvilken skrift kejsarne skarpt förmanas
genom en hänvisning till Deuteronomium, kap. 13, v. 6, där det ålägges den »fromme»
att mörda sin egen broder och vän, sin son och hustru, om de skulle försöka att vinna
honom för en främmande tro. Det vore bättre att rädda de otrogne mot deras vilja
än att låta dem efter egen vilja gå förlorade.
Denna motbjudande sofistik kunde visserligen vid denna tid omsättas i handling
med samma fruktansvärda radikalism som sedermera i det fullständigt kristnade
Europa. Ämbetsmannavärldens praxis och det hemliga eller öppna motståndet bland
de ännu alltjämt talrika anhängarne af det gamla ledde i detta fall mångenstädes
till skonsamhet mot personerna, om också förstörelsekriget mot den gamla trons
yttre symboler, templens förstöring och profanering och gudabildernas krossande
gjorde stora framsteg. Den gamla tron hade ännu djupa rötter i otaliga hjärtan
och hade just då för sig vunnit den, som stod tronen närmast, den af trupperna
i Paris år 360 till augustus utropade och genom sina framgångsrika strider mot
frankerna och genom den stora segern vid Strassburg öfver alemannerna med ära
och berömmelse krönte siste Constantinättiingen Julianus, som efter Constantii
död ärfde herraväldet öfver det odelade riket (361).
Redan i unga år vunnen för hellenismens ideal, hade Julianus länge inom sig
opponerat mot den honom påtvungna, trångbröstade kyrkliga dogmatiken. Men han
hade fogat sig efter det förhatliga tvånget, emedan - såsom han själf anmärker -
en öppen bekännelse i följd af den regerande kejsarens och det allsmäktiga
prästregementets nitälskan genast skulle hafva kostat honom hufvudet, och den mission,
till hvilken han trodde sig särskildt kallad, nämligen återupprättandet af den gamla
religionen, skulle därmed på förhand hafva omöjliggjorts. Att just sanima kyrka,
hvars system möjliggjorde dylika våldsåtgärder mot framstående andar, trodde sig
böra brännmärka honom med benämningen »affällingen» (apostataj endast af det skälet,
att han stod på sin rätt att såsom man med en egen öfvertygelse ersätta den åt barnet
bibringade tron, är ett sorgligt bevis på den förvirring i de sedliga begreppen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
