Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
620 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
kyrkans fanatiska dogmatism hade låtit växa sig öfver hufvudet, och visar därjämte,
med hvilken försiktighet man måste upptaga de omdömen, som finnas om den
förkättrade mannen i den kyrkliga tendenstraditionen.
Hvad som gjorde Julianus främmande för den härskande kristendomen, var
öfvertygelsen om dess oförenlighet med den hedniska antikens kulturideal. Kyrkans seger
var för honom en orientaliska »barbarers» seger öfver hellenervärldens kultur, hvarför
han med förkärlek benämnde sig och de sina »hellener», de kristne »galileer» och
Kristus »den döde juden». Fullkomligt ohellenisk tedde sig för honom den - med
den orientaliska halfkulturens passivitet förenliga - uppoffring af det egna
mänskliga jaget, hvilken stod i oförsonlig motsats till den klassiska grekiska andens
föreställningar om förnuftets och sedlighetens autonomi. Han höll före, att sann, sedlig
storhet i hellenisk mening och romersk manhaftighet vore på sådan ståndpunkt
omöjliga. En kyrka, som gjorde anspråk på en tvingande auktoritet öfver
människornas förstånd och vilja, syntes honom egnad att uppfostra endast trälar. Särskildt
frånstötande verkade på honom kyrkans ytterst på orientalisk halfkulturs barbari
hvilande intolerans, hvars dödande verkningar han alltför väl kände. Mot detta
barbari satte han humanitetens, filantropiens princip, som förkastade det kyrkliga
våldförandet på den andliga och religiösa personligheten redan af det skälet, att sådant
icke är kulturmänniskan värdigt. Äfven i det afseendet är han en trogen lärjunge
af hellenismen, hvars mest framstående och Julianus så närstående representanter,
Libanios och Themistios, just då afgjordt förde den religiösa frihetens sak och - detta
gäller särskildt den sist nämnde - hänvisade på ett alldeles modernt sätt därpå, att
hvarje auktoritet här hade en gräns, emedan tro icke läte sig framtvinga, att en
framtvungen trons enhet betydde sann religions död och att en fortskridande
utveckling inom det religiösa lifvet likaväl som inom konsten och vetenskapen vore möjlig
blott under fri täflan mellan de olika meningarne och riktningarne.
I det att således Julianus ställde den ädlaste mänsklighetsprincip i motsats till
den i kyrkan förkroppsligade tvångsprincipen, ter han sig i ett af kulturens
hufvud-och grundproblem såsom en högre sedlighets förkämpe emot en sedlig undermålighet,
som var alldeles uppenbar. Till och med om statsmannens kalla förståndsmässighet
skulle haft större del i hans tolerans än hans filosofi haft, så skulle det dock i hvarje
fall hafva varit af högt värde, att en antik imperator så afgiordt uttalat sig till förmån för
en stor kulturprincip. Alldeles på samma sätt som här i en af etikens grundfrågor, så är
äfven på politikens område hans kamp mot kyrkan en äkta kamp för kulturen. Han
förutsåg klart och tydligt, att från det ögonblick, då kyrkan skulle blifva den största
maktfaktorn i staten, den skulle göra anspråk att i kraft af sin »gudomliga» rätt vara
en makt äfven öfver staten. Han insåg den principiella oförenligheten af stat och
kyrka och, i det han handlade efter denna sin öfvertygelse, har han såsom den förste
upptagit den världshistoriska kamp, som mänskligheten måste genomkämpa, om den
ville arbeta sig fram till ljus, luft och frihet ut ur den hierarkiskt bundna statens
kvafva atmosfär. Från denna synpunkt ter sig därför Harnacks åsikt mindre riktig,
att historien bör afstå från att fira Julianus såsom förelöpare till en ny tid.
Äfven litterärt har Julianus fört sin strid mot kyrkan i den - under hans sista
fälttåg författade - bok mot de kristne, i hvilken han, särskildt i anslutning till
Porphyrios’ stora stridsskrift, söker ådagalägga de inre motsägelserna i den
judisk-kristna traditionen och på samma gång pröfvar dess innehåll efter sedlighetens och
förnuftets norm. Först och främst förkastar han kristendomens historiska
legitimering och förklarar det vara okritiskt att tolka Gamla Testamentets profetior, t. ex.
Esaias kap. 7, v. 14, såsom syftande på Kristus. Mellan Moses och kristendom
gapade en afgrund utan bro och utan möjlighet till bro, eftersom Moses förklarat lagen
vara evig, medan de kristne affallit från lagen och Kristus hos Paulus benämnes
lagens fullbordan. Mot förgudandet af Jesu person gör han den invändningen, att de
synoptiska evangelierna aldrig kalla Jejsus gud och att först senare genom Johannes
denna identifiering af Kristus och »Logos» genom förkonstling inkommit i traditionen.
Äfven Josefs stamtafla vore oriktig, emedan här redan Matteus och Lukas motsäga
hvarandra. Gamla och Nya Testamentets berättelser om underverk vore blott
barnsliga myter, så t. ex. redan skapelsehistorien, mot hvilken han uppställer den stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
