Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
626 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
minnesmärken. Hvad kristen fanatism icke kunnat åstadkomma genom stat och
kyrka, det uppnådde den nu genom kristna barbarhorders råhet, nämligen genom de
arianska goternas, hvilka år 395 under Alarich inbröto i Hellas och genast började
ett utrotningskrig mot allt, som påminde om den gamla tron. Tallösa konstverk
blefvo sönderslagna, tempel och andra byggnader blefvo nedrifna och uppbrända.
Man ryser, då man tänker sig möjligheten, att äfven Athen skulle blifva hemsökt af
denna förstörelse. Men lyckligtvis kunde Athen försvara sig och öfverlefde stormen.
Däremot har Athen icke i längden kunnat emot den kristna staten bevara det
kul-turarf, som det såsom berömd hemvist för vetenskapliga studier ännu alltjämt egde
att förvalta. Ju mer stat och kyrka barbariserades, och ju mer i och med
munkandans utbredning deras antal förminskades, hvilka ännu sökte upprätthålla
sammanhanget med den helleniska litteraturen och filosofien, desto svårare hade man på
den kristna sidan att försona sig med den tanken, att visserligen den hedniska
kulten vore afskaffad, men att efteråt liksom förut den hedniska vetenskapen och
filosofien skulle hafva rättighet att fortsätta striden mot den segrande kristendomen.
Nu förnummos allt flere röster, som menade att »den, som sutte i Herrens filosofis,
lugna hägn», väl kunde undvara den hedniska lärdomen och poesien, att den
»falska» hedniska visheten egentligen hade skuld i tidens olyckor, emedan den
förhindrade kristendomen att utveckla hela sin kraft på människorna o. s. v. En
af dessa andliga stridsmän gjorde till och med den upptäckten, att tidens båda största
olyckor vore kvinnan och det klassiska studiet. Endast få tänkte numera så som
den upplyste biskopen Synesios i Kyrene, en hänförd lärjunge till den alexandrinska
kvinnliga filosofen Hypatia, som satte sig öfver oförenligheten af filosofi och
kyrklig dogm med den anmärkningen, att den fullkomliga sanningen icke vore för den
blinda massan, och som därför för sig gjorde anspråk på rättigheten att »vara
filosof hemma och mytberättare utom hus». Flertalet tänkte helt säkert såsom Johannes
Chrysostomos, som gaf uttryck åt sin glädje öfver den hedniska vetenskapens förfall
i de triumferande orden: »Fiskare, tullnärer och tältmakare hafva tillstoppat
munnen på filosoferna och gjort vältalighetslärarnes tunga stum»!
Grundligast kunde kyrkan uppnå detta nedtystande därigenom, att man, alldeles
på samma sätt som med kättarne, gjorde den hedniska filosofiens och vetenskapens
representanter alldeles förstummade därigenom, att man tillintetgjorde deras skrifter.
Därför påbjöd kejsar Theodosius II (448), att allt hvad Porphyrios, drifven af
vanvett, eller eljes någon annan skrifvit mot den heliga religionen, skulle öfverlemnas
åt lågorna. Inför allmänhetens öron finge inga skrifter komma, som vore egnade
att »uppväcka Guds vrede och skada själarne». Ett annat förbud, som icke lät vänta
på sig, träffade den hedniska undervisningen, i det att genom ett edikt af den
östromerska kejsaren Justinianus ulan vidare förbjöds att taga någon som helst
undervisning hos personer, som voro »angripna af grekernas vansinne», på det att icke
tilläfventyrs »de i de gudomliga sanningarne undervisade själarne måtte fördärfvas
under förevändning af uppfostran». Detta förbud hade också genast den följden, att
alla hedniska lärare förlorade sitt underhåll. Därmed var äfven den filosofiska
skolans i Athen öde besegladt. Emellertid hvilade dess existens på uråldriga donationer.
Men donationsmedlen blefvo utan vidare konfiskerade, och lärostolarne, som nästan
utan undantag innehades af hedniska nyplatoniker, afskaffades. För framtiden -
så lydde den otroliga befallningen (af år 529?) - »finge ingen vidare undervisa i
filosofi». En del af professorerna utvandrade till Persien och återvände först då, när
i fredsslutet mellan Persien och östromerska riket för deras personer tolerans
ut-lofvades (533).
Om man föreställer sig detta fälttåg mot konst, litteratur och vetenskap i hela
dess brutalitet och med dess följder, så kan man förstå Julianus, när han af en
kyrkans seger fruktade de svåraste förluster af de ädlaste kulturskatter.
Naturligtvis stannade det icke därvid, att man sökte träffa hedendomen blott i
dess ideella värden. Lagstiftning och förvaltning arbetade tvärtom på dess totala
tillintetgörelse äfven i det allmänna lifvet, i staten och inom hären. Allt skarpare
förordningar offentliggjordes, hvilka uteslöto alla icke-katoliker från all statstjenst. Till
och med arméen och därmed officerskarriären gjordes för dem allt svårtillgängligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
