Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det västromerska rikets fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgjord framgång möta det materiella förfall, på hvilket krig, farsoter, hungersnöd,
jordbäfningar, skattebördor och utsugning genom plutokratien, byråkratien och hierarkien
täflade att arbeta, är af sig själft en klar sak.
De första symptomen till detta förfall trädde i dagen redan efter kejsartidens
första århundrade i befolkningens aftagande och sedermera alltmer i synnerhet i
slättlandets ödeläggande. Till och med det centrala kulturlandet Italien närmar sig
i detta afseende till de förhållanden, som enligt geografen Strabons skildring redan
vid kejsartidens början rådde i det utarmade och affolkade Hellas och på Sicilien.
Om också Plutarchos’ klagan öfver tidens armod på befolkning rönt inflytande af
de särskilda förhållandena i hans helleniska hembygd, så tala dock trajansk-hadrianska
tidens stiftelser för uppfostran af friborna barn ett tydligt språk. Liksom
alimentär-tabellerna samtidigt gifva ett starkt bevis för minskningen af de fria egendomsegarne,
så visa de redan hos Plinius den yngre förnimbara klagomålen öfver tilltagande
återgång i egendomsvärdena och öfver svårigheten att finna lämpliga förpaktare, att
den landtbruksidkande befolkningen i’Italien på det hela taget gick starkt tillbaka. Vid
slutet af andra århundradet fanns det i Italien och annorstädes redan så mycket
ouppodladt land, att kejsar Pertinax år 193 tillät enhvar, som så önskade, att tillegna
sig ohäfdadt land och behålla det såsom sin egendom. Medan ännu Strabon
betecknar Latium med undantag af några sumpiga sträckor såsom ett välsignadt
kulturlandskap, hade redan vid slutet af första århundradet försumpningen af latinska och
etruskiska kustlandet gjort sådana framsteg, att detta i följd af malarian var illa
anskrifvet. Af ett edikt från år 395 framgår fullt tydligt, att den tiden i provinsen
Campanien, som omfattade äfven det gamla Latium, öfver 24 kvadratmil hade
förvandlats till träsk och öfvergifvits.
Liksom i Italien, så är också i provinserna landets och folkets förfall icke att
hejda. Det väl uppodlade Spanien betecknas i Marci Aurelii lefvernesbeskrifning
vid slutet af andra århundradet såsom ett land, som utsugits, och i fjärde
århundradet beklagar Lactantius såsom en typisk företeelse för tiden, att de förtryckta
för-paktarne lemnade åkerfälten och att den odlade jorden lades till skog. Med landets
vanhäfd går hand i hand ödeläggelsen för medelstora och små städer. Äfven dessa
äro mångenstädes öfvergifna, hvarpå den romerska Campagnan kan gifva drastiska
exempel. Dion Chrysostomos skildrar en sådan på ön Euboia belägen stads förfall,
och skildringen torde få anses typisk. Landet strax utanför portarne är öfvergifvet,
stadens område är till största delen fält eller betesmark. I gymnasiet växer korn,
[så att sommartid gudars och heroers statyer döljas af säden. Man drifver boskap
till torget och låter den beta framför rådhuset. Öfverallt i staden fattigdom,
arbetslöshet och tomma hus. Äfven större städer har det gått på samma sätt, så t. ex.
den blomstrande handelsstaden Gades, om hvilken Avienus i fjärde århundradet
förmäler, att den »nu, arm och liten samt öfvergifven af sina invånare, vore blott
en ruinhög». Till och med Rom började sedan det femte århundradet att blifva
människotomt och har slutligen också upplefvat en tid, då man såg palats,
offentliga byggnader och talrika privathus stå tomma och räddningslöst förfalla och
boskapshjordar beta på Capitolium och Forum.
Ett ytterligare bevis för det allmänna förfallet är pauperismen, masseländet, som
särskildt möter oss i de stora städerna och hvilket här ytterligare stegrades
därigenom, att en irrationell offentlig och kyrklig allmoseutdelning på ett osund sätt
förstärkte den redan förut hos landtbefolkningen förefintliga benägenheten att invandra
till storstäderna. Man tanke t. ex. på den beskrifning, som Chrysostomos från
Antiochia gifver på de tiggarskaror, som fylla alla till kyrkan ledande gator, och på
Ambrosii af Milano klagan öfver det fräckt framträngande arbetsskygga
vagabond-packets skaror, hvilket kyrkan själf genom sitt principlösa allmosegifvande blott
förökade i omåttlig grad. För en Paulinus af Nola äro de långa tågen af den till S:t
Peters basilika vallfärdande massan af Roms - våra själars patrona(!) -
allmose-emottagare ett sannskyldigt skönt skådespel. Staten kunde emellertid absolut icke
ställa sig på denna ståndpunkt, utan den anordnade under Valentinianus och
Justi-nianus upprepade gånger formliga razzior efter hufvudstädernas tiggarpack och sökte
med våld återföra de arbetsduglige till arbetet och plogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
