Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den assyriska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 G. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
de voro riktade, och dels slutligen efter de rituella handlingar, med hvilka de hörde
tillsammans. Inom den senare gruppen känner man närmare två slag af besvärjel-
ser, som båda företogos i samband med »förbränningar» och hafva erhållit sina
gamla namn med tagen hänsyn härtill. Den första af dessa båda samlingar, den s. k.
s«rpn-serien, som beslår af nio taflor, innehåller uppgifter om allahanda ceremonier för
att afvända sjukdomar, synd och obehag. För att göra om intet de onda andarnes
anslag uppbrännas t. ex. en lök, en dadel, en palmblomvippa, ett får- eller getskinn
samt ull, och vid hvar och en af dessa handlingar uttalas vissa ord öfver den af en
»ond förbannelse såsom af en demon» drabbade människan. »Liksom denna lök», sa
lyder den första af de ifrågavarande besvärjelserna, »skalas och kastas i elden och
den lågande flamman förtär den, liksom den icke mer blir planterad i en trädgårds-
säng och omgifven med fåror och diken och icke mer slår rot i jorden, liksom dess
stam icke mera växer och den icke längre ser solljuset, liksom den icke mer kom-
mer på en guds eller konungs taffel, sa må förbannelsen, trolldomen plågan, kvalet,
sjukdomen, smärtan, synden, missgärningen, brottet, förseelsen, sjukdomen, som sitter
i min kropp, i mitt kött och mina lemmar, skalas af som denna lök! Må den dag
i dag ar den flammande lågan förtära den, må trolldomen vika och må jag få se
ljus!» - Den andra »förbrännings-»trollboken, känd under namnet mäkla, ar riktad
mot häxmästarnes och häxornas onda anslag. En allmänt utbredd tro lärde, att
häxorna begagnade sig af små figurer af lera, trä eller brons, som föreställde de
människor, hvilka de hemsökte, och att figurer af samma material föreställande hä-
xorna själfva utgjorde ett medel att bryta deras demoniska makt, om de besvuros
och därpå uppbrändes. Äfven på detta slags besvärjelser må ett kort exempel med-
delas: »Hvem ar du, dreglande häxa, i hvars hjärta min olyckas ord bor, på hvars
tunga min förhäxning uppstod, på hvars läppar min förgiftning uppstod, i hvars
fotspår döden lurar? Du häxa, jag griper tag i din mun, jag griper tag i din tunga,
griper tag i dina gnistrande ögon, griper tag i dina flinka fötter, griper tag i dina
utspärrade knän, griper tag i dina pryglande händer, binder dina händer på din
rygg. Må den lysande månguden tillintetgöra din kropp, kasta dig i en afgrund af
vatten och eld! Liksom ytan af detta sigill, sa må ditt ansikte, o häxa, blifva ask-
grått och förblekna!» - Huru långt sådana enstaka babyloniska föreställningar hafva
vandrat och huru länge de haft efterverkningar, framgår redan däraf, att en bland
de förut omtalade s. k. »sju onda andarne», den barnröfvande Gello, fortlefde ännu
i den sengrekiska litteraturen. En annan, den kvinnliga nattdemonen Lilit, åter-
finnes i Gamla Testamentet hos profeten Esaias (Kap. 34: 14), uppdyker flere gånger
i Talmuds kabbalistiska delar och i den mandeiska litteraturen och spelar en roll
ännu i Goethes »Valpurgisnatt» såsom »Adams första hustru», berömd för »sitt vackra
hår». Emellertid ar det babyloniska Blåkulla på långt när icke uttömdt i och med
de »sju» stora djäflarne och häxorna och häxmästarne jämte deras medhjälpare. Under
de senaste åren har man fått närmare kännedom om en särskildt för barnen farlig
gast, den kvinnliga demonen Labartu, som dref sitt spel i åsnegestalt och med lejon-
ansikte, under rytande och tjutande, och som kunde fördrifvas endast därigenom, att
man förfärdigade och uppbrände en lerbild af henne eller hängde en amulett om
det plågade barnets hals. En ytterst intressant sådan amulett finnes ännu kvar.
I texter af det antydda slaget, möter oss en uppenbar pandemonism, hvilken tyckes
bottna i gamla animisliska religionsformer och först senare och i vissa detaljer synes
hafva påverkats af astralmytologiska föreställningar. Huruvida äfven det i några
liknande texter omnämnda bruket att offra ett djur, ett lamm eller ett svin, för att
rädda ett hotadt människolif bör förläggas tillbaka till detta tidigare skede af religions-
utvecklingen, kan ännu icke afgöras.
På ett stort framsteg i utvecklingen tyda emellertid otvifvelaktigt de talrika texter,
i hvilka de gamla besvärjelserna lösgjorts från sitt ritual och förvandlats till formliga
böner (hvilka visserligen på ett senare stadium åter synas hafva ledsagats af egentliga
offerhandlingar, som torde böra förklaras såsom ett återupplifvande af de gamla
riterna). Här spela de stora gudarne i det babylonisk-assyriska Pantheon, desamma,
som äfven åkallas i de historiska texterna och byggnadsinskrifterna, den förnämsta
rollen. Lokala kultformer träda sa småningom tillbaka för den officiellt erkända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
