Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den assyriska kulturen - 10. Den israelitiska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
loden, under hvilken människoliken uppfylla hafvet såsom fiskyngel. Slutligen,
>då den sjunde dagen nalkades» - sa berättar den räddade, hvilken uppgifves hafva
letat »Slug mer an andra (At-ra-hasis)» eller möjligen Ut-napistim - »då släppte
;ag ut en dufva, jag släppte henne lös. Dufvan flög hit och dit, men då ej en
^vilopunkt fanns, kom hon tillbaka. Då släppte jag ut en svala, jag släppte
icnne lös. Svalan flög hit och dit, men då ej en hvilopunkt fanns, kom hon till-
oaka. Då släppte jag ut en korp, jag släppte honom lös, korpen flög, såg, att vattnet
iftog, åt, vadade (i dyn), kraxade, men kom ej tillbaka. Då släppte jag ut (allt) åt
de fyra väderstrecken, frambar ett offer och utförde en libation på bergets högsta
topp. Sju och åter sju adagurfat ställde jag dit, lade under dem kalmus, cederträ
och myrten. Gudarne insöpo lukten, gudarne insöpo den söta lukten, gudarne för-
samlade sig likt flugor till offraren» o. s. v. Guden Bel, som först blir förtörnad
öfver att några lefvande blifvit räddade, förmås sedan genom Eas förebråelser öfver
syndaflodens anställande att ändra sin uppfattning. Han går ombord på skeppet,
låter At-ra-hasis och hans hustru böja knä vid sin sida, välsignar dem och säger:
»Förr var Ut-napistim en människa, men nu vare han och hans hustru lika med
oss gudar, bo skall Ut-napistim i fjärran, vid strömmarnes mynning!» - Nämna vi
ytterligare en myt om stormfågeln Su, en berättelse om Bel och ett vidunder (en
vild hund eller ett lejon) samt flere djurfabler, i hvilka örnen spelar en särskild roll,
hafva vi något sa när uttömt listan öfver de mytologiska ämnen, som i episk form
finnas representerade i lertafvelbiblioteket. Hvilka förändringar och hvilken utveck-
ling de i dem framträdande föreställningarne under tidernas lopp hafva genomgått,
ar ännu omöjligt att afgöra. Det skulle därför också vara förhastadt att nu vilja
sammanställa innehållet i dessa endast tillfälligtvis och i fragment bevarade episka
urkunder med de i ritualtexterna mötande anspelningarne på föreställningar af arinan
art och däraf »göra ett system», uppkonstruera den babyloniska kosmologien som ett
helt eller kanske rent af försöka gifva en sammanfattning af babyloniernas astral-
mytologiska lära. Redan den långa utvecklingsperiod, som enstaka myter bevisligen
hafva genomgått, bör varna oss for hvarje förhastadt systematiserande. Må man
endast försöka föreställa sig, huru det skulle vara, om af den närmare två tusen
ar gamla kristna läran eftervärlden icke skulle ega något annat kvar an omkring
ett halft dussin tämligen korta berättelser i fragment, för hvilkas relativa ålder närmare
hållpunkter saknades, och därutöfver blott ett antal Ukaledes fragmentariska beskrif-
ningar öfver rituella handlingar - och man sa med detta material skulle försöka
skrifva en historia om den kristna religionen! Endast genom att med den största
noggrannhet kritiskt utgifva hela Kujundjiklitteraturen, genom att språkvetenskapligt
bearbeta de därigenom erhållna texterna och genom att medelst nya systematiska utgräf-
ningar på det gamla Ninives jord utvidga materialet kan man hoppas komma i be-
sittning af de byggnadsstenar af hvilka måhända i framtiden den babylonisk-
assyriska religionens byggnad skall kunna rekonstrueras, åtminstone till en viss höjd.
Och om någonstädes inom vetenskapen sa gäller vid behandlingen af hela den här
betraktade kulturen det till försiktighet och blygsamhet manande ordet dies diem
docet.
10. Den israelitiska kulturen.
Bortsedt från de glänsande resultaten på astronomiens område, saknade det nyba-
byloniska riket, i likhet med det egyptiska vid Nya rikets slut, alla friska krafter, som
hade kunnat medföra något ytterligare kulturframsteg af väsentlig betydelse för det forn-
tida Österlandet. Den rikedom, fabelaktiga yppighet och prakt, för hvilka Babylonien
prisades på en Nebukadnesars II:s tid, kommo under den följande tiden icke semi-
terna utan deras arftagare, de ungdomskraftiga indogermanerna och framför allt
perserna, till godo. Starka genom tukt och ordning, togo dessa från sitt hemland ett
kraftfullt, vapenfört och tappert släktes naturenliga lefnadssätt med sig till det gamla
västasiatiska kulturlandet och ersatte utan stor möda sina föregångares utlefvade
samhällen med ett nytt. Endast till namnet fortfor det . babyloniska riket ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
