Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den israelitiska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
och »Salomos vishet» sin högsta fulländning. Den egentliga »judiska» litteraturen
från tiden efter fångenskapen ersatte sedan genom efterbildningar, omarbetningar
och allt djupare skriftlärdom hvad den saknade i nya uppslag och ursprungligt tanke-
innehåll. Denna sista fas karakteriseras af lagens fastställande, nedskrifvandet af
den israelitiska historien från synpunkten af att meddela det utvalda gudsfolkets
erfarenheter samt omformuleringen och utnyttjandet af hvarjehanda mytiskt material
från främmande håll för den profetiska utgestaltningen af läran om de yttersta
tingen. Det därmed afslutade s. k. »Gamla Testamentet» utgör den fornhebreiska
och fornjudiska litteraturens kanon, hvari denna visserligen icke ar helt och hållet
uttömd, men för närvarande - bortsedt från de enstaka tillskott, som man kan
rekonstruera efter den senare traditionen - uteslutande representerad.
En djupare inblick i alla dessa litleraturalster kunna vi enligt sakens natur endast
erhålla genom att betrakta hebreernas religiösa föreställningar, deras kult och deras
gudstjenst, som vi här till sist vilja vaga försöket att teckna i några hufvuddrag.
Men i sanning, om någonstädes, hopa sig här de svårigheter, som ställa sig i vägen
för en objektiv belysning af fakta. Icke blott själfva den ljuskälla, hvars strålar
skola upplysa det förflutna, påverkas dag för dag med hänsyn till sin styrka och
renhet af den utveckling, som vårt eget tanke- och betraktelsesätt, med andra ord
den moderna religionsvetenskapen, undergår. Äfven objektet själft förskjutes och
förändrar sig kontinuerligt på grundval af filologiska, textkritiska behandlingar af
bibeln och under arbetet på de bibliska uppgifternas sammanställande och jämförande
med mer eller mindre klart åskådliga företeelser af samma slag från andra kunskaps-
områden.
Af de primitiva formerna för den urgamla naturreligion, som israeliterna på sina
vandringar torde hafva medfört till Kanaan, återstå ej många spår. Det framgår af
deras skriftliga uppteckningar, att de en gång dyrkade stenar och källor, pålar och
sträfvar, naturliga eller konstgjorda träd samt gudomsväsen, som de tänkte sig i, bakom
eller öfver dessa, jämte allahanda andar, som man trodde sig vara omgifven af både
utom- och inomhus. Äfven deras dyrkan af djur, såsom tjurar och ormar, kan möjligen
anses härröra från nomadtiden, och »Herren Sebaot», d. v. s. himlahärens, stjärn-
världens, herre, spelar en viktig roll i de legender, i hvilka man kan spåra rester
af folkets gamla sägenmaterial. Med den omedvetna värdesättning, som kännetecknar
den troende folksjälen, måste emellertid redan under förhistorisk tid en alldeles
särskildt stor och mäktig gudomlighet hafva framgått som segrare öfver alla andra -
efter allt att döma ask- och stormguden Jahve (ett hittills oförklaradt namn), såsom
hebreerna kallade honom. Denne gud, som under Stammarnes vandringar visat sig
som en pålitlig skyddsgud och segrande krigsgud, ställdes högt öfver de öfriga gudoms-
väsendena, de s. k. Elohim. Traditionen later hans supremati kulminera i afslutandet
af ett förbund mellan honom och Moses vid Sinai, en helig plats, som måhända
emellertid ursprungligen var helgad åt en helt annan gudomlighet, nämligen åt mån-
guden. Detta förbund betydde tillika ett stärkande af samhörighetskänslan mellan de
mot Kanaan tågande förenade stammarne. Ett nytt moment i utvecklingen af före-
ställningen om Jahve inträder, sedan israeliterna blifvit bofasta. Den gamle ökenguden
fick nu nya medtäflare i de hos kananeerna förekommande och förmodligen med
ursprungligen babyloniska attribut utrustade gudomligheterna, framför allt Baalerna
och Astarterna. Men äfven ur striden med dessa framgick Jahve som segrare. Visser-
ligen öfvergingo en del af de kananeiska gudarnes egenskaper på den israelitiska
gudomligheten, men detta tjenade endast till att höja dess makt och glans. I och med
den fasta bosättningen, som oundvikligen måste fora med sig inrättandet af särskilda
platser för gudomlig dyrkan, blef den israelitiske nationalgudens förhärskande ställning
ännu strängare genomförd. De kananeiska gudomligheternas forna offerplatser fingo
afträdas till honom, kananeernas högtider och fester begingos numera till hans ara.
Striderna med filistéerna åtföljdes af samma gynnsamma resultat för Jahvekulten.
Till och med den faran; att den ende guden skulle splittras i flere likaberättigade
lokalgudar, alltefter de olika kultcentra, undgicks till följd af en allt starkare fram-
trädande tendens till henoleism, inför hvilken de forna naturgudomligheterna full-
komligt förbleknade och alla främmande religiösa former blefvo trängda i bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
