Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den israelitiska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ISRAELITISKA KULTUREN. 127
Därmed var den israelitiska religionens säregna ställning inom hela det forntida Öster-
landet gifven och dess senare bana inledd. Visserligen kunna de ojämförligt flesta
dragen i denna bild tecknas endast med den vetenskapliga konstruktionens hjälp.
De äldsta riterna, i hvilka enligt sägnen den på vandringarne medförda förbundsarken
spelade huvudrollen, kunna for öfrigt äfven de endast tecknas i allmänna drag.
En viktig faktor måste därvid hafva varit meddelandet af orakel, hvilket förmodligen
utfördes af prästen medelst lottdragning med märkta pilar. Den äldsta hebreiska
offerform, som omtalas, utgjutandet af djur-, i förhistorisk tid måhända af människo-
blod, torde redan tidigt hafva trädt i stället för det ännu ursprungligare blodförtärandet
såsom medel att upprätta en gemenskap med gudomen. Seden att offra de förstfödde
af djuren torde hafva ledt till passahfestens firande. Vid sidan däraf bibehöllo sig
emellertid äfven i Jahvekulten spår af den forna naturreligionen, och kananeernas
religiösa föreställningar, som efter hebreernas bosättning i Palestina alltmera spelade
in, bidrogo att göra kulten mera komplicerad och blefvo nog aldrig fullständigt
utrensade ens ur dess senare skede. På ett slags dyrkan af aflidna förfäder hänvisa
förmodligen de s. k. Terafim, husandar, som spelade en viss roll ända ned till
konungatiden och voro föremål för allahanda vidskepliga bruk. Det gamla orakel-
väsendet riktades med yttre utmärkelsetecken, bland hvilka särskildt må nämnas
den s. k. efoden, enligt nyaste förklaring ingenting annat an det gamla, hos egyp-
terna såsom folkdräkt och längre fram såsom kungligt hederstecken brukade skynket
om länderna. Äfven omskärelsen och vissa af dödskultens former tillhöra uppen-
barligen detta sammanhang. Som en kvarlefva af ett gammalt håroffer torde man
böra uppfatta nasiratet, som måhända härrörde ända från nomadtiden och först
senare efter öfvergången till åkerbruk började förbindas med ett löfte om afhållelse
från vin. Sabbatens helgande slutligen kan troligtvis förskrifva sig först från tiden
efter bosättningen, och särskildt de tre skördefesterna torde att döma af de vid dem
framburna offergåfvorna, bestående af sad, frukt, olja och vin, utan tvifvel vara af
fornkananeiskt ursprung (hvarvid för öfrigt äfven ett babyloniskt inflytande ar tänk-
bart, ehuru det ännu icke kan tydligt påvisas).
Redan dessa kvarlefvor af hedniska religionsformer, men ännu mer de främmande
kulter, som öfverallt omgåfvo Israel, göra det begripligt, att Jahvereligionens ifriga
representanter hade att strida en het kamp mot polyteismen för att bibehålla den
nationella gudstjensten ren. Denna kamp fortsätter genom hela Israels historia.
Äfven sedan den gamle krigsgudens kult under de första konungarne blifvit cen-
traliserad i rikshufvudstaden Jerusalem och konungen förklarats för gudomens
ställföreträdare, var det likväl omöjligt att helt undertrycka de äldre kultorter, som
fordom varit hufvudsäten för andra gudars dyrkan. Om Salomo och andra konungar
heter det ju rent af, att de för sina gemålers räkning läto upprätta tempel åt främ-
mande gudomligheter. Det ar icke i första hand, såsom i Egypten och Babylonien,
prästerskapet, som under den följande tiden gjorde mest för henoteismens utveckling till
afgjord monoteism, utan det ar en i hela forntiden enastående företeelse: gudsmännen,
profeterna. Bland en mängd fanatiska religiösa Svärmare, som med dans och musik,
med processioner och sånger försökte suggerera sig till extas, hafva de tankerika
män uppstått som med sina ord fascinerade sina åhörare, tvungo konungar att
lyssna och omsider vunno ett djupgående politiskt inflytande. I drömmar och
syner mottogo de gudomlig upplysning, och ledda af den tolkade de det förflutna
och det närvarande såsom utflöden af den gudomliga viljan, till varning eller för-
maning, eller sågo in i framtiden och förkunnade Jahves afsikter med sitt folk.
Liksom astrologerna i Ninive förmedlade solguden Samas’ åtgöranden och skickelser
till Asarhaddon och Assur-bäni-pal, sa voro i Israel och Juda profeterna under pro-
fetismens senare stadium konungens rådgifvare och tillika medlare mellan gudomen
å ena sidan och härskaren och hans folk å den andra. Men äfven som den gu-
domliga lagens väktare uppträdde de. En konung, som gick sa långt i fördrag-
samhet mot det gamla kananeiska mångguderiet, att han tycktes sätta Jahves envälde
på spel, fick erfara deras vrede. En Elia ifrar mot den israelitiske konungen
Ahabs Baaltempel i Samaria, en Jesaia förmår judakonungen Hiskia att nedrifva
de helgedomar, som erinra om forna djur- och trädkulter. Detta hindrade likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
