Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Arabien före islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 C. BROCKELMANN, ISLAM FKÄN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Då icke ens Stammarnes ledare ega någon verkställande myndighet, finnes det
följaktligen icke något regelmässigt brottmålsförfarande. Hvarje individ måste alltså
själf förskaffa sig rätt gentemot en tjuf eller en, som mördat någon anförvant till
honom. Om man inom en släkts område påträffar liket af en man, som fallit för
okänd hand, och en af dess medlemmar misstankes för dådet, får hela släkten aflägga
värjemålsed. Verkan häraf kan dock den dödades släkt omintetgöra genom en ny
ed. Att hämnas mordet åligger den dödades närmaste arfvinge. Men då gärnings-
mannens släkt vanligen tager parti för honom, gifver blodshämnden ofta anledning till
blodsfejden. Ej sällan fortgår denna i generationer under ständigt upprepade lönnmord.
Blodskuld kan emellertid äfven sonas genom böter, utgående i kameler. Höfdingarne
åligger det att sörja för att förlikning ingås i fall af dråp inom stammen; denna kunna
de dock endast förmedla, icke påbjuda. Men merendels besluta sig släkterna ej för
en sådan, förrän de genom en långvarig fejd äro alldeles utmattade. Blodsfejden
undgås naturligtvis, ifall släkten frivilligt utlemnar mördaren till den klagande parten,
för att den må utkräfva hämnd. Dock anses detta sa vanhederligt, att släktingarne
vanligen föredraga att själfva döda honom.
Denna ökenrält tillämpades i allt väsentligt äfven i Hidjäs’ städer. Äfven
här sutto de enskilda släkterna fria och själfständiga i sina kvarter, liksom bedui-
nerna i sina tält, utan att låta någon befalla öfver sig. I Mekka mildrades likväl en
smula den i öknen ofta öfverdrifvet ömtåliga hederskänslan till följd af borgarnes
gemensamma intresse af Kaabas helgedom och af sin handel, som berodde af templet
och vallfärderna dit. De mera komplicerade ekonomiska förhållandena gåfvo för öfrigt
här de rikare släkterna större inflytande öfver de fattigare an i öknen. I Medina
rådde däremot ännu de mest primitiva förhållanden. Vid den islamska periodens
början hade blodsfejderna där tagit öfverhand till den grad, att nästan ingen mer
kunde gå säker för sitt lif.
Blott i Arabiens norra och södra del hade det börjat utbildas en fastare politisk
organisation. I Jemen uppkommo redan tidigt monarkiska institutioner, beroende
på det af den fruktbara jordmånen gynnade landtbruket och på den stegring af den
allmänna välmågan, som framkallades af handeln på Indien. Men vid sidan af
konungadömet stod en feodaladel, som hade framgått ur beduinernas stamorganisation,
och som mer an väl höll konungarne stången. De på sina borgar residerande syd-
arabiska släkterna gjorde gemensam sak både i krig och fred på samma sätt som
deras nomadiserande släktingar i norr. Då landets blomstrande handel började tyna af,
var det emellertid också snart slut med dess makt, som likväl en gång hade trotsat Augusti
härar. Då sydaraberna icke ens med hjälp af judarne, hvilka en lång tid utöfvat
stort inflytande i landet och till och med tidtals omvändt dess härskare till sin religion,
kunde blåsa nytt lif i sina domnade riksinstitutioner, kom olyckan öfver dem. Konung
Ela Asbeha från det aksumitiska riket i Abessinien bemäktigade sig Sydarabien, för-
modligen på den byzantinske kejsarens anstiftan. Den andre abessinske ståthållaren,
Abraha, om hvars företag vi äro underrättade genom en lång inskrift å en fördämning
från ar 543, företog härifrån ett härnadståg norrut, utan tvifvel i afsikt att angripa
Persien, fastän han icke kom längre an till Mekka. Härefter vände sig den syd-
arabiska feodaladeln, som var missnöjd med det främmande beroendet, till den
byzantinsk-kristna maktens arffiende för att få hjälp. Den persiske konungen Ghosroés
I Anoscharvän sände också en truppstyrka till landet, hvilken i förening med den upp-
roriska adeln förjagade den abessinske ståthållaren. Sedan dess stod Jemen, visserligen
nästan endast till namnet, under persiskt öfvervälde.
De i norr på gränsen till den syriska öknen boende araberna hafva redan tidigare
och på ett mera varaktigt satt ingripit i världspolitiken. Redan under den assyriske
konungen Tiglatpileser III (745-728 f. Kr.) finna vi här ett konungarike Aribi, som styrdes
af drottningar, och som intill Asarhaddons tid uppräknas bland Assyriens vasall-
stater. Från persisk tid utgör Teima-inskriften vår enda källa för kunskapen om
Nordarabiens historia. Tack vare denna få vi en inblick i organisationen af stads-
kulten med dess präster och dess tempelegendom. I hellenistisk tid finna vi här
nabateernas rike, som i söder sträckte sig nästan ända till Medina. Dess hufvudstad
var Petra, en klippborg belägen ungefär midt emellan Döda hafvet och Akaba-vikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
