Världshistoria / Orienten / 135 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Arabien före islam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

innersta del. Ännu i dag bära betydande ruiner och talrika inskrifter i klippgrafvarne
vittne om dess blomstrande odling. Romarne läto nabateerna behålla en halfsjälfständig
ställning såsom bundsförvanter ända till Trajani tid. År 106 indrogs emellertid
deras rike och förvandlades till den romerska provinsen Arabia, då de redan under
Titi regering hade intagit en tvetydig hållning under det judiska upproret.

Deras roll som förmedlare af handeln mellan Östern och Västern öfvertogs nu af
Palmyra. Denna stads härskare voro likaledes af arabisk härkomst, äfven om de
starkt helleniserade arameerna torde haft öfvervikten inom borgerskapet. Konung
Odenatus (260—268) lyckades lägga hela Syrien under sitt välde, så att den svage
romerske kejsaren Gallienus till och med erkände honom som medkejsare öfver Orienten.
Efter konungens död lyckades hans gemål Zenobia för någon tid bevara den af
honom vunna maktställningen, tills kejsar Aurelianus år 273 i grund förstörde
Palmyra. Stadens tragiska öde måste hafva gjort ett djupt intryck på ökenaraberna. Ännu
under islams första århundraden berättade man om Seinab (= Zenobia) en med det
verkliga historiska
förloppet visserligen
endast föga
sammanhängande saga.

Sedan dess fanns
det icke mer något
själfständigt arabiskt
rike i halföns norra
del. Romarne och
deras byzantinska
efterträdare förstodo
alltid att vinna de
arabiska
gränshöfdingarne och göra dem till
sina vasaller, som
sedan läto använda sig
till att hålla de andra
nomaderna på afstånd,
då de sökte intränga
i kulturlandet. Under
det 6:te århundradet
finna vi i denna
egenskap af romerska
gränsvaktare
Gassanidernas dynasti i
Damaskus. Den
förnämste representanten för
detta hus, el-Hārit V,
erhöll af Justinianus
titeln patricier och
öfverbefälet öfver
samtliga araber i
norra Syrien. Men efter
hans död tyckes den
i hans hand förenade
makten åter hafva
sönderfallit i smärre
furstendömen. Först
vid muhammedanernas infall möta vi åter en Gassanid som öfverhufvud för samtliga
araber i Syrien.

Ansiktsmasker från Jemen. Originalen i. K. K. Kunsthistor. Hofmuseum i Wien.

Samma politik som romarne utöfvade också deras gamla arffiender perserna
gentemot sina araber. Redan Sapores I (241—272) skall hafva utnämnt Amr ibn
Adi af Lahmidernas hus till konung öfver araberna i Babylonien. Denne och hans
efterträdare hade sitt residens i Hīra, ungefär 10 mil söder om Babylons ruiner.
Den siste af detta hus, Mundir V (580—602) visade sig vid upprepade tillfällen
ohörsam mot perserna, hvarför han blef lockad till Ktesiphon af Chosroës II och
röjd ur vägen, Följderna uteblefvo icke. År 610 inföllo nämligen 3,000 araber i
landet omkring Eufrat och slogo perserna i grund vid Du Kār. Att en organiserad
gränsvakt numera saknades, har säkerligen i hög grad underlättat landets eröfring
af muhammedanerna.

Arabernas religiösa lif befann sig, liksom deras politiska, ännu på en ganska
primitiv ståndpunkt. Deras religion hvilade på animismen, d. v. s. den tron, att
liksom människan egde en själ, så var också hela den henne omgifvande naturen
besjälad. På ett något högre stadium söndras själarne skarpare från de besjälade
tingen, hvilka numera uppfattas som bostäder för en andlig kraft, en »demon».
Semiterna trodde, att särskildt träd, grottor och källor voro bebodda af andar.
Dyrkan tillkommer dessa öfvermänskliga väsen först, då de uppenbara sitt namn
för människorna, liksom Jahve gjorde för Jakob i hans dröm vid Betel. Först när
man känner en demons namn, kan man anropa honom och hoppas inverka på
honom. Genom det rituella offret ingår guden ett blodsförbund med sina dyrkares
stam. Han blir dess skyddsherre och ofta dess stamfader, så att hans ursprungliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>