Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Arabien före islam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
natur starkt förbleknar. De olika förhållanden, i hvilka de olika stammarne stå till
sina gudar, leda med nödvändighet till mångguderi. Föreningsbandet mellan en stam
och dess gud ar dock aldrig sa fast och innerligt som mellan Jahve och hans folk
Israel. Enstaka släkter uppkalla sig icke sällan efter andra gudar an stammens, och
samma gudomlighet dyrkas af olika stammar. Då gudarne hafva fasta bonings-
platser, komma de, när en stam, som dyrkat dem, lemnat orten, också i åtnjutande
af deras efterträdares dyrkan. Men äfven de bortflyttade pläga återvända till dem en
eller två gånger om året vid de stora högtiderna.
Vissa helgedomar utöfvande en särskild dragningskraft. Sa var förhållandet med
sådana orter som Okas och Mekka, dit de olika stammarne vallfärdade, ofta från
långt aflägsna trakter. Under det att högtiderna firades där, rådde gudsfred i öknen.
Till de religiösa festerna slöto sig köpenskap och marknader, hvilka ledde till utbyte
icke blott af varor, utan äfven af kulturella vinster. Araberna hafva icke minst dessa
marknader och därmed indirekt religionen att tacka för att ett öfver dialekterna stå-
ende språk och ett fixeradt poetiskt uttryckssätt utvecklades. Grunden lades häri-
genom äfven till en gemensam världsåskådning.
Sedan en gång gudarne börjat dyrkas af skilda stammar, var det naturligt, att
en sammansmältning af de olika gudomligheterna skulle ega rum. Öfver dem alla
höjde sig redan under den arabiska hedendomen tron på en gud i ordets egentligaste
mening, Allah, gentemot hvilken alla andra gudar mer och mer nedsjönko till
»afgudar», till dess att profeten med sin predikan beröfvade dem de sista resterna af
dyrkan. Kulten egnades visserligen ännu tills vidare åt afgudarne, som nu en gång
stodo araberna närmare an Allah, men denna kult kunde icke längre såsom hos den
primitiva människan fylla hela det religiösa medvetandet. Ju mer kulten förlorade
i betydelse, dess högre började man uppskatta de allmänt religiösa stämningar, som
anslöto sig till Allah. Han ar fördragens egentlige väktare, ehuru dessa ännu ingås
på någon gammal kultort och därmed ställas under den där dyrkade afgudens garanti.
Allah gäller också särskildt såsom gästens och främlingens beskyddare, ehuru hänsynen
till honom dock ännu far stå tillbaka för de plikter, som äro förbundna med blods-
frändskapen. Det oundvikliga öde, som behärskar världen, ar ett uttryck för hans
vilja. Denna tro på ett öde verkar dock icke förslöände på människan, utan sporrar
henne tvärtom till att slå sig igenom utan att vänta på hjälp från ofvan.
Denna hedendomens inre upplösning främjades ytterligare af det inflytande, som
de monoteistiska religionerna utöfvade, hvilka redan länge hade haft anhängare i
Arabien. I Sydarabien utöfvade judendomen tidtals ett sa starkt inflytande, att
inhemska härskare bekände sig till denna religion och förföljde den täflande
kristendomen. Judarne egde rika besittningar i de nordvästra oaserna, i Teima,
Kaiber, Jatrib och Fadak. De lefde där i utåt afslutna församlingar, som emellertid
utan tvifvel hade upptagit många omvända araber i sitt sköte. Ehuru man icke
kunde undvara dem såsom handelsidkare och guldsmeder, ringaktades de likväl af
beduinerna, hvarför de näppeligen här kunna hafva utöfvat något mera djupgående
inflytande.
Ett helt annat intryck gjorde kristendomen på de för yttre glans ytterst mottag-
liga araberna. Beduinerna i norra delen af landet stodo i liflig beröring med den
bofasta arameiska befolkningen, hvars kultur sedan långt tillbaka hade uppgått i den
kristna kyrkans. Inom det romerska riket utöfvade den i sin egenskap af stats-
religion en stor dragningskraft, men äfven Lahmidernas dynasti i Hlra, som lydde
under det persiska riket, hade slutligen öfvergått till kristendomen. Till följd af den
ständiga beröringen med stamförvanterna i Norden måste en om ock ytlig kunskap
om kristendomens läror och bruk hafva trängt in äfven i det inre Arabien och sär-
skildt i de handelsidkande städerna i Hidjäs. Därtill hafva antagligen också anako-
reterna i hög grad bidragit, då deras eremitboningar måste hafva varit utbredda från
Palestina och Sinaihalfön långt in i öknen. Denna var också en tillflyktsort för
mången af högkyrkan förföljd sekt, och det ar troligt, att just dessa ej sällan med
större framgång utbredt sina läror an den officiella ortodoxien.
Att araberna trots alla stammotsatser kunde känna sig såsom ett enda folk, därför
hade de/ som förut nämnts, hufvudsakligen att tacka sin viktigaste gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
