Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 G. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Allahs och icke i någon af de gamla gudarnes namn. Några af de upproriske kungjorde
i Mediiia, att de väl ville upprätthålla gudstjensten men icke mer betala någon skatt.
Deras missnöje var hufvudsakligen riktadt mot de man, som Muhammed under de
sista åren skickat såsom sändebud till ett flertal stammar för att undervisa dem i
tron och indrifva skatt. Dessa män voro i egenskap af regeringens i Medina upp-
syningsrnan besvärliga och förhatliga för stammarne, som hittills fört ett fritt och
egenmäktigt lif på sina betesmarker.
Profetens sista omsorg hade gällt utrustningen af den här, som skulle hämnas
på byzantinerna för nederlaget vid Muta. Ehuru nu redan upprorsfanan höjdes på alla
sidor, kände sig dock Abu Bekr skyldig att utföra profetens sista plan. Alltså afgingo
islams bästa stridskrafter under Usämas ledning norrut. Hvad de uträttade under
denna marsch, och huruvida de alls öfverskredo den byzantinska gränsen, ar ovisst.
I hvarje fall voro de borta från Medina under två månaders tid. Af det nödställda
läge, hvari den på försvarare blottade hufvudstaden sålunda befann sig, begagnade
sig först de i dess omedelbara närhet boende stammarne Asad och Gatafan för att
rikta ett angrepp mot densamma. Abu Bekr lyckades likväl hålla stånd, tills hären
återkommit. Då öfverlemnade han öfverbefälet åt den bepröfvade Kälid ibn el-Walld,
»Allahs svärd», och denne slog de båda stammarne vid Busäka sa grundligt, att de
genast underkastade sig.
Farligare visade sig Benu Hanlfas uppror i Jemäma vara. Där hade, som redan
nämnts, medan ännu Muhammed lefde, en man vid namn Museilima uppträdt som
profet och i Medina framställt anspråk på att blifva erkänd som likaberättigad med Mu-
hammed. Om hans religiösa ideer gifver oss den muhammedanska traditionen gifvetvis
blott en mycket ofullständig kännedom. Museilima tyckes särskildt hafva betonat askesen.
Han lade vikt på fasta, förbjöd vin, uppmanade till kyskhet och tillät äktenskapligt
umgänge endast, till dess att en son blifvit född. I hans tal framträda ännu mer
an i Muhammeds kristna tankar. Han kläder dem i sina åkerbruksidkande stam-
förvanters språk. Sa t. ex. talar han »om de svarta fåren och den hvita mjölken,
om malning och bakning, om grodan,- den bevattnade och odlade markens djur».
Trots sitt oansenliga yttre förstod han att till den grad hänföra sina anhängare, att
många bland dem ännu åratal efter hans fall icke uppgåfvo tron på honom.
En liknande rörelse som Museilima framkallade inom Hanlfastammen, upptände
en kvinna vid namn Sadjah bland den i norra delen af halfön nära persiska gränsen
boende Temlmstammen. Denna profetissa började sin bana bland taglibiterna i
Mesopotamien. Men vid ryktet om Muhammeds död begaf hon sig med ett tämligen
stort anhang, som hon här samlat, till sina stam förvant er, Benu Temlm. Till en
början anslöto sig blott hennes närmaste släktingar, Hansala, till henne, men snart
fick hon hela stammen på sin sida. Därpå lär hon hafva dragit vidare söderut
och trädt i förbindelse med Museilima. Men de båda lyckades icke förena sina
anhängare till gemensam strid mot Medina. Därför skilde de sig snart åter, och Sadjah
Vände tillbaka till Mesopotamien. Då nu Kälid ibn el-Walld infann sig på Temim-
stammens område, möttes han öfverallt af lydnad och underkastelse. Endast Mälik
ibn Nuweira, höfding för Jarbu, en gren af Hansala, förblef fortfarande Sadjah trogen.
Men då Kälid med sina trupper inneslöt honom, erbjöd äfven han honom sin under-
kastelse. Icke förty lät Kälid nedhugga honom och hans anhängare, som det berättas,
emedan han hade lust till hans sköna gemål.
Sedan Kälid kufvat upproret inom Temlm, drog han i härnad mot Museilimas an-
hängare i Jemäma, hvilka under tiden redan hade slagit en muhammedansk truppstyrka
under Ikrimas befäl. Efter denna första framgång hade Museilima trängt fram ända
till Jemämas norra gräns. Där utkämpades nu en afgörande strid vid Akraba, den
blodigaste, som någonsin förekommit på Arabiens jord. För att sporra sina lands-
mäns ärelystnad lat Kälid de »utvandrade» från Mekka, »hjälparne» och bedui-
nerna kämpa i olika afdelningar. Hanifiterna voro öfverlägsna till antalet, och för
deras första väldiga anfall veko de rättrogne tillbaka. Men fiendernas hånfulla hållning
eggade i synnerhet Medinas folk att spänna sina sista krafter. Sålunda lyckades de
först få striden att stocka sig och sedan sa småningom tränga motståndarne tillbaka.
Då dessa fingo klart for sig, att de skulle komma att lida nederlag, drogo de sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
