Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Muhammed och hans lära - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slafven, vare sig han tagits som fånge i krig eller förvärfvats genom köp, betraktas
visserligen i rättsligt hänseende som en sak, som kan ärfvas och bortskänkas. Egaren
förfogar fritt öfver slafvens person och arbetskraft, men han ar skyldig att behandla
honom väl. Skänker en slafvinna sin herre afkomlingar, får han icke längre sälja
eller skänka bort henne, och med hans död blir hon fri. Att frigifva en slaf gäller
för öfrigt såsom en synnerligen god gärning. Slafven kan äfven friköpa sig själf,
om han genom eget arbete kan uppbringa den erforderliga summan. Den frigifne
slår dock fortfarande i ett visst afhängighelsförhållande till sin förre herre i egen-
skap af hans klient.
Islams straffrätt har stannat på en tämligen primitiv ståndpunkt och har endast
i ringa man utvecklat de fornarabiska rättsbegreppen. Mördaren hemfaller, som
redan nämnts, åt döden, under det att oafsiklligt dödande försonas genom skade-
ersättning åt de efterlefvande. For kroppslig misshandel kan den skyldige straffas enligt
jas talionis (efter principen: öga for öga, tand för tand); dock kan han äfven friköpa
sig med böter. Stöld bestraffas med afhuggande af högra handen och i händelse af
återfall med ytterligare stympning. Äktenskapsbrott straffas med hundra piskslag,
men om en otrogen förfört en muhammedansk kvinna, hemfaller han åt döden.
Den som hädar Allah, profeten och hans föregångare, får, liksom affällingen från
islam, om han håller fast vid sin otro, med döden plikta för sitt brott.
Arabisk karavan. Miniatyr till Hariris makämer. Ur en i Kairo förvarad handskrift.
4. De fyra första kaliferna.
Vid profetens död såg det till en början ut, som om äfven hans lifsverk, Arabiens
religiösa och politiska enhet, skulle gå under med honom. I själfva Medina kunde
visserligen efter kort tvekan Muhammeds äldste och trognaste anhängare, hans
svärfader Abu Bekr, såsom hans efterföljare (»kalif»), taga regeringstömmarne i sin
hand. Hvarken profetens kusin och måg Ali eller chefen för »hjälparne» Saad
ibn Ubäda voro tillräckligt energiska för att göra gällande sina anspråk, grundade
å ena sidan på arfsrätten, å andra sidan på rätten att vara herre i eget hus. Men i hela
Arabien började man snart tanka på affall. Man ville visserligen för det mesta icke
bekämpa islam såsom religion, men val det koreischitiska väldet i Medina. De pro-
feter, som ställde sig i spetsen för upprorsmännen, uppträdde liksom Muhammed i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
