Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Omajjaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
hållarskap, och han företog nu ännu ett tåg mot väster, som uppgifves hafva fört
honom ända fram till Oceanen. Hans grafmoské på den efter honom uppkallade
orten SIdi Okba, söder om Biskra, ar det äldsta, ännu helt primitiva alstret af
muhammedansk byggnadskonst i Afrika.
Moäwija dog den 18 april 680. Han efterträddes af sin son Jesld, som han redan
under sin lifstid hade låtit hylla. Hufvudmännen för den islamska aristokratien,
Husein, Alis son, Abdallah, Omars son, och Abdallah, Subeirs son hade vägrat
att deltaga i denna hyllning. Då de efter Moawijas död åter uppfordrades att
gå eden, var det endast Omars son, som aflade den, medan de båda andra
genom flykt till Mekka undkommo ståthållaren i Medina, som fått i upp-
drag att tvinga dem därtill. Kufierna bådo nu Husein enträget att komma till dem
och tillträda regeringen i deras land. Han följde deras uppmaning, men fann icke
i Irak det understöd han väntat, utan föll i striden mot Jesids trupper vid Kerbela
vid Eufrat den 10 oktober 680. Denna i politiskt afseende fullkomligt betydelselösa
martyrdöd, blef dock i mycket bestämmande för utvecklingen af de religiösa ideerna inom
den s. k. schia^Alis anhängares parti, som senare blef samlingspunkten för alla mot
det arabiska "väsendet fientliga tendenser. Huseins graf i Kerbela ar ännu i dag den
heligaste vallfartsorlen för alla schiiter, i synnerhet perserna.
Vida farligare visade sig Abdallah ibn es-Subeir, som i hägnet af Mekkas fristad
trotsade kalifen. Därifrån uppviglade han Medinaborna, som hade all möjlig an-
ledning att vara missnöjda med Omajjaderna, då dessa hade beröfvat deras stad
dess forna glans. Förgäfves sökte Jesld ar 683 ännu en gång vinna dem för
sig. Kort därpå blefvo de där boende Omajjaderna, ungefär 1,000 man, öfverfallna
och tvungna att taga sin tillflykt till sin hufvudman Merwäns bostad. Kalifen skic-
kade dem då till hjälp en här på 12,000 syrer under befäl af Muslim ibn Okba,
hvilken redan i hans faders tjenst hade visat militärisk duglighet. De belägrade i
Medina hade emellertid kapitulerat mot fritt aftåg och mötte honom redan på vägen
till Syrien. I augusti 683 slog Muslim läger på Harra, basaltfältet norr om staden.
Efler en kort frist inläto sig upprorsmännen här i strid med honom, men ledo ett
tillintetgörande nederlag, hvari blomman af både de »utvandrades» och »hjäl-
parnes» ättlingar stupade. Följande dag mottog Muslim Medinabornas hyllning,
sedan han låtit afrätta upprorets ledare.
Från Medina drog Muslim mot Mekka, men dog under vägen, hvarpå befälet
öfvertogs af Husein ibn Numair. Sedan denne under två månader belägrat den
heliga staden, fick han underrättelse om kalifen Jesids död. Han började då under-
handla med Abdallah ibn es-Subeir och erbjöd honom kalifvärdigheten, om han
icke blott afstod från att hämnas de förra striderna utan äfven följde med till
Syrien, på det att residenset måtte förblifva där. På det senare villkoret ville Abdallah
icke gå in. Likväl upphäfde Husein belägringen och vände tillbaka till Syrien.
Jesld hade dött den 11 november 683. Han hade också som kalif lefvat mer för vin,
musik och sport an för sina regeringsbestyr och gjort slut på kriget med byzanti-
nerna, hvari han som prins endast motvilligt deltagit. Hans ännu mycket unge
son, Moawija II, blef visserligen utan svårighet erkänd i Damaskus, men dog efter en
helt kort regering.
Redan dessförinnan började i Syrien de strider stammarne emellan, som egent-
ligen aldrig upphörde under den senare omajjadiska tiden. De kaisitiska stammarne,
som bodde i norra Syrien och i Mesopotamien, voro missnöjda med kelbiternas
redan under Moawija I gynnade ställning. Då nu Ibn es-Subeir hade blifvit erkänd i
Irak, reste de sig under Sufar ibn el-Härits ledning och fördrefvo ståthållaren af
Kinnesrm, som var en kelbit. Efter Moawijas död erkände ståthållaren af Hims
Ibn es-Subeir som kalif. Slutligen öfvergick äfven Dahhak ibn Kais, som innehade
makten i Damaskus, till dennes parti. Omajjadernas hufvudman, Merwän, som
efter slaget på Harra hade slagit sig ned i Damaskus, visade sig till en början
villig att till förmån för den. i Mekka residerande kalifen afstå från sina anspråk,
men lät omsider förmå sig att låta hylla sig i Djäbija den 22 juni 684. Där hade
förut Jesids morbroder, Kassan ibn Bahdal, den ende af de omajjadiska partigängarne,
hvilken (i egenskap af Östjordanlandets ståthållare) hade verkliga maktmedel till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
