Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Omajjaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 C. BROCKELMANN, ISLAM FHÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Koräsäns och Sedjestäns förvaltning sig anförtrodd. Där fanns ännu en inhemsk
furste af turkisk härkomst. Mot honom skickade ståthållaren en utvald här under
befäl af Abd er-rahmän ibn Aschat, en afkomling af det gamla furstehuset Kinda.
Då denne fick mottaga flerfaldiga påstötningar af Haddjädj, som ansåg, att han icke
ryckte fram tillräckligt fort, öfverlemnade han åt sina underbefälhafvare att döma mellan
honom och ståthållaren. Han visste nämligen, att de lika mycket hatade Haddjädj
som detta krig i barbarlandet. De voro också genast färdiga att hylla honom såsom
sin härskare, om han ville åter föra dem till hemlandet för att strida mot Haddjädj.
Sedan han slutit fred med turkarne, drog han långsamt västerut, allt under det han
drog till sig garnisonerna i Persien. Då Haddjädj ryckte mot honom, slog han honom
och bemäktigade sig Basra, under det att ståthållaren höll sig i förstäderna. Därifrån
lyckades denne emellertid snart återtaga staden, hvarefter rebellen vände sig mot Kufa.
Kalifen sände nu en stark syrisk här till sin ståthållares hjälp. Vid Dair el-Djamädjim
mötte de upproriske regeringstrupperna, men efter tre månaders strider började de
misströsta om framgång och öfvergingo massvis till syrerna. Ibn Aschat själf
flydde till den turkiske fursten i Sedjestän, som först mottog honom vänligt men senare
mot löfte om tioårig skattefrihet öfverlemnade hans hufvud till Haddjädj.
Följden af denna de irakiska arabernas misslyckade resning mot syrerna var
den, att ståthållarens militärdespotism blef ännu hårdare. Ar 702 uppbyggde han
midt emellan Kufa och Basra en ny stad, Wäsit, som sate för regeringen. Under
Wallds regering skördade Haddjädj frukterna af sitt tunga arbete under företrädarens
tid. Han bemödade sig nu ifrigt att höja landets af 20 krigsår sköflade välstånd.
Framför allt gällde det att åter reglera kanalsystemet, hvarpå landets odlingsbarhet
berodde. Han »uppträdde energiskt emot att befolkningen lemnade landsbygden för
att strömma till de stora städerna. Hans underståthållare i öster utvidgade genom
lyckliga fälttåg hans maktområde. Kuteiba ibn Muslim eröfrade för hans räk-
ning Transoxanien, Muhammed ibn Käsim Indusdalen. Haddjädj själf nöjde sig
med att sörja för härarnes utrustning och förbehöll sig för detta ändamål en femte-
del af bytet. Efter en 20-årig välsignelserik förvaltning dog han i juni 714.
Walld efterträddes af sin broder Suleimän enligt den redan af deras fader fast-
ställda tronföljdsordningen. Mot denna ordning hade Haddjädj under sin lifstid
kraftigt opponerat sig och rådt kalifen att upphöja sin son till tronföljare. Det hat,
som han därigenom uppväckt hos Suleimän, var denne numera i tillfälle att låta
gå ut öfver hans underlydande. Kuteiba ibn Muslim ville förekomma honom och
uppfordrade sina trupper till en resning mot kalifen. Men stammen Temlm, som
var ogynnsamt stämd mot honom, uppträdde som hans motståndare och besegrade
honom. Transoxaniens eröfrare fördes därpå som fånge till Wäsit och afrättades där.
Iraks förvaltning uppdrog kalifen åt Jesld ibn Muhallab, förut ståthållare af Kora-
san, innan Haddjädj fråntagit honom detta ämbete och kastat honom i fängelse.
Denne bad själf kalifen att blifva befriad från finansförvaltningen för att undgå
den genom skattebördan hårdt betungade befolkningens hat. Hans slöseri bragte
honom emellertid snart i konflikt med direktören för finanserna, sa att han slut-
ligen föredrog att återvända till sin gamla provins Korasan.
Suleimän själf höll hof i Ramle i Palestina, där han redan som prins bott och
förvärfvat sig invånarnes tillgifvenhet. I Däbik i norra Syrien underhöll han i
och för kriget mot byzantinerna ett stort ståndläger, sona han själf ofta inspekterade.
Men innan han fick tillfälle att rikta ett stort slag mot dem, dog han i
september 717.
Efter Suleimän skulle, enligt Abd el-meliks testamentariska förfogande, hans äldste
son hafva bestigit tronen. Detta brydde sig emellertid Suleimän icke om, utan be-
stämde först båda sina söner till sina efterträdare. Men då bägge dogo före honom,
lät han förmå sig af teologen Raka att öfverlåta kalifatet på sin fromme kusin
Omar ibn Abd el-asis, hvilken också utan motstånd kunde öfvertaga regeringen.
Omar II, son till Egyptens mångårige ståthållare Abd el-asis ibn Merwän och på
sin mors sida (ett blodsband, hvaröfver han var mycket stolt) en afkomling af Omar I,
föddes i Medina och hade där tillbragt sin ungdom, omgifven af de fromma efter-
följarne till profetens samtida och vänner. Till dem stod han ännu i nära förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
