Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De första Abbasiderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
ty orten hade icke endast härskarens välvilja att tacka for sin snabba uppblomstring
utan också sitt gynnsamma läge. Äfven efter kulturens fullständiga förfall i Babylo-
nien har Bagdad likväl tack vare detta alltid bibehållit en viss betydelse. På Tigris’
västra strand lat kalifen nu uppbygga palats for sig själf och sitt hof, moskéer och
regeringsbyggnader samt lockade genom gynnsamma byggnadsvillkor skickliga yrkes-
män till platsen. Kanalsystemet utvecklades, och broar byggdes, vattenledningar och
fästningsverk anlades för att trygga staden. På den östra stranden, där for närvarande
stadens förnämsta del ligger, byggde Mansur ursprungligen blott ett residens för sin
son Mahdi. Han kallade sin skapelse Medmet es-saläm, »frälsningens stad». Likväl
förblef det gamla namnet det mest brukliga.
Det abbasidiska riket hade också Mansur att tacka för det viktigaste af sin admini-
strativa ordning. Hans sträfvan gick alltid ut på att sätta dugliga ståthållare i spetsen
för de särskilda provinserna. Ehuru han därvid icke kunde förbigå sin familj, drog
han sig likväl icke för att besätta äfven de högsta poster med frigifne och klienter. Ett
förträffligt medel att kontrollera sina ämbetsmän i provinserna erhöll han genom den
nya postinrättningen, som visserligen fanns till redan under Omajjaderna men först
af honom ordentligt utbildades. Postmästarne hade att fortskaffa alla bud till och
från hofvet, men deras förnämsta plikt var att låta kalifen veta, huru hans ståthållare
skötte sina ämbeten. Deras regelbundna och noggranna redogörelser kommo också
det allmänna bästa till godo, då t. ex. de ingångna underrättelserna om skörde-
förhållandena i de olika provinserna gjorde det möjligt att i rätt tid träffa anstalter
i händelse af missväxt på någon ort.
Att trygga och om möjligt utvidga sitt väldiga rikes gränser, låg alltid Mansur
varmt om hjärtat. I de nästan oafbrutna krigen mot byzantinerna hade man visserligen
under hans regering icke större framgång an på Omajjadernas tid. Ej heller medförde
fälttågen mot kazarerna vid Kaukasus, mot deilemiterna vid södra stranden af Kaspiska
hafvet, mot turkarne på andra sidan Oxus och mot inderna någon ansenlig tillökning
i makt. De visade emellertid, att en kraftig centralregering mycket väl var i stånd att
mota sådana stormar, som senare dekadenta generationer icke mer förmådde hejda.
Ej heller i rikets inre fördrog Mansur några oroligheter. I Korasan, Islams
gränsland, där muhammedanismen hade att kämpa med buddistiska och schamanska
ideer och där särskildt den nationaliranska religionen fortfarande gjorde sig gällande
i vida kretsar, uppstodo ofta sekteriska rörelser, som kunde blifva farliga for
dynastien. Äfven i Nordafrika, där hans valde for öfrigt icke torde hafva sträckt sig
långt bortom Kairawän, hade Mansur att bekämpa ett uppror från berbernas sida.
Hos dem hade nämligen till följd af deras kraftiga nationalkänsla karidjiternas i
rikets mellersta delar utrotade lära funnit en lämplig jordmån.
Till sin efterträdare på tronen hade Mansur till en början utsett sin kusin Isa ibn
Musa, som vid de alidiska upprorens bekämpande hade gjort sig synnerligen förtjent
om dynastien. Men då Jians son Mahdi växte upp, ville han tillförsäkra denne kali-
fatet. Han tvang därför Isa, hvilken emellertid först efter mycket kraftiga påtryckningar
lät förmå sig att afstå från sina anspråk, att ar 767 lösa de troende från den trohets-
ed de redan svurit honom. Då Mansur dog den 7 oktober 775 på hemvägen från
pilgrimsfärden, som han älskade att själf leda, kunde Mahdi alltså obehindradt
bestiga tronen.
Då Mansur, trots den prakt han i egenskap af österländsk storkonung ansåg sig
böra utveckla, likväl till följd af sina ringa personliga behof hade hunnit samla betydande
skatter, kunde nu Mahdi i sin hofhållning tillgodose sina anspråk på ett förfinadt
njutningslif. Men samme kalif, som uppträdde som en frikostig mecenat mot diktare
och sångare^ måste för att skydda sitt rike mot uppviglingsförsök från kommunistiska
svärmares sida införa ständiga inkvisitionsdomstolar till kättarnes uppspårande och
bestraffande. Redan under den sasanidiska epoken hade en gång de kommunistiska
ideer, som framträdde i Masdaks sekt, hotat statens bestånd. Dessa ideer fingo vid
denna tid nytt lif, sannolikt mest i iraniska kretsar; det ar typiskt, att den speciellt
iraniska ordningen med äktenskap mellan nära släktingar hör till de grundsatser, som
sindlkernas nya kätterska rörelse i första rummet förfäktade. Redan den på Mansurs
befallning afrättade skriftställaren Abdallah ibn el-Mukaffa, som, perser till börden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
