Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De första Abbasiderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FÖRSTA ABBASIDERNA. 191
gjort araberna bekanta med Pehlevi-litteraturens skatter, de nationaliraniska konunga-
sagorna och de från sanskrit öfversatta fabelsamlingarne, misstänktes för sindlkiskt
kätteri. I de dikter, som finnas kvar efter Sälih ibn Abd el-kaddus, hvilken höll
religiösa föredrag först i Basra och sedan i Damaskus, tills Mahdi ar 783 lat gripa och
afrätta honom som kättare, finna vi den dualistiska läran, att världen uppstått genom
en blandning af ljus och mörker. Han lär äfven hafva skrifvit en bok om tviflet, hvari
han analyserade sönder hvarje positiv tankegång. Sådana läror, hvilka satte i fråga det
berättigade i själfva grundvalen för kalifatet, härskarnes på uppenbarelsen hvilande
gudomliga rätt, måste man naturligtvis utrota med vald. Den for detta ändamål införda
inkvisitionen förföll emellertid mycket snart till ett ängsligt snokande efter kättare,
missbrukades till politiska intriger och ledde, då man äfven tog den i anspråk for
eljest ofarliga men för regeringen misshagliga åsikter inom muhammedanismens egen
krets, till att denna slutligen fullkomligt stelnade i döda former.
Mahdi lemnade efter en tioårig regering närmast tronen i arf åt sin son Hädi (785).
Denne motsatte sig sin moder Keisuräns inflytande, hvilken redan under sin gemåls
lifstid lifligt intresserat sig för statsangelägenheterna och antagligen var honom mindre
tillgifven an sin andre, mera begåfvade son, Harun. Efter ett fåfängt försök att förmå
Hädi att afstå från sin rätt till tronföljden, blef han - val icke utan broderns vetskap -
mördad i sitt harem nära Mosul redan den 15 september 786. Sa tidigt framträdde
de missförhållanden, som skulle blifva orsaken till den abbasidiska dynastiens slutliga
undergång.
Under Haruns tjugutreåriga regering stod dynastien emellertid på höjden af sin
makt. Då tillika det materiella välståndet vid denna tid nådde en hittills okänd
blomstring, har eftervärlden varit benägen att i kalifen Harun er-raschld se idealet
for en härskare och att som en personlig förtjenst tillskrifva honom hvad han endast
hade de gynnsamma tidsförhållandena att tacka for. Under sina första regeringsår
öfverlemnade han regeringsbestyren nästan uteslutande åt sina visirer.
Detta ämbete var sedan länge ärftligt inom Barmekidernas familj. Efter Abu
Salamas mord hade redan Safiah utnämnt Kälid ibn Barmek, en perser från Kora-
san, till sin visir. Denne hade också under Mansur fortfarit att sköta finanserna
och inlagt särskilda förtjenster om staden Bagdads byggande. Längre fram öfvertog
han ståthållarskapet i Mosul, som till följd af sin närhet till de oroliga kurderna
var en särskild^ viktig post. Hans son Jahja, som redan under Mansur hade förvaltat
Armenien och Aserbeidjän, hade under Mahdis regering alltid befunnit sig i kalifens
omedelbara närhet. Under Hädis kalifat hade han tagit Haruns parti och lär därför
till och med en tid hafva suttit i fängelse. Harun belönade denna hans trohet därmed,
att han genast vid sitt regeringstillträde upphöjde honom till visir och ärade honom
som en fader. Till hans son Djafar stod han i nära vänskapsförhållande. Under
årens lopp måste emellertid detta förmynderskap hafva börjat falla sig besvärligt för
honom, i synnerhet som särskildt Djafar, som synes hafva blifvit tämligen bortskämd,
antagligen mer an en gång missbrukade sin makt. Den droppe, som kom bägaren
att flöda öfver, skall enligt traditionen hafva varit en haremshistoria. Kalifen lär, för
att samtidigt kunna njuta af bådas sällskap, hafva låtit Djafar ingå ett skenäktenskap
med hans syster Abbäsa, men denne skall icke hafva respekterat det såsom ett sådant.
Ar 803, efter sin hemkomst från vallfärden till Mekka, som äfven han vanligen
plägade leda personligen, lät Harun mörda hela familjen. Då han efter detta blodsdåd
icke längre kunde känna sig trygg i sin hufvudstad, som var Barmekiderna sa mycken
tack skyldig, förlade han sitt residens till Rakka i Mesopotamien.
I rikets inre uppstodo emellertid äfven under Haruns regering upprepade uppror,
i synnerhet i Afrika, som ej blef lugnt, förrän Ibrahim ibn Aglab, förut prefekt i
Säbområdet, utnämndes till hela provinsens ståthållare i februari 800. Detta var
tillika första steget på den väg, som ledde till rikets sönderstyckande, ty denne ståt-
hållare, som lemnade provinsen i arf till sina efterkommande, Aglabiderna, innehade
alltifrån början en nära nog suverän makt.
Hamns stora rykte i Västerlandet berodde på hans förhållande till Karl den Store,
med hvilken han hade gemensamma intressen såväl emot Spanien som emot det
byzantinska riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
