Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Kalifatets förfall. Uppkomsten af mindre dynastier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
redan ar 869 gjort sig oberoende i Mesopotamien men hade sedan åter blifvit tvungen
att underkasta sig kalifen. Hans son Abdallah Abu ’1-Haidja var ståthållare i Mosul
under Muktali. Hans sonson Ali Seif ed-Daula fråntog egypterna Aleppo, hvarest
han, endast till namnet en vasall under Fätimiderna, gjorde sig faktiskt oberoende,
på samma gång som han tjenstgjorde som islams gränsvakt mot byzantinerna. Dessa
hade emellertid ofta öfverhanden under de växlingsrika fälttågen. I december 962
lyckades de till och med eröfra Aleppo, och fyra ar därefter förhärjade de vidt och bredt
Syrien och Mesopotamien. Seif ed-Daula vann särskildt rykte till följd af sitt intresse
för konster och vetenskaper. Hans kusin Abu Firas, som i egenskap af hans ståt-
hållare i Manbidj tappert kämpade mot romeerna och fick uppehålla sig som krigs-
fånge i Konstantinopel under sammanlagdt elfva ar, var en elegant diktare. Särskildt
i sina elegier från fångenskapen anslog han för öfrigt äfven djupare toner. Ar 948
kom till Seif ed-Daulas hof diktaren Mutanebbi, bäraren af ett af de sista stora namn,
som den arabiska skönlitteraturen har att uppvisa. Under nio års tid förhärligade
han den furstlige troskämpens bragder, därpå lemnade han honom till följd af en
uppkommen oenighet och sökte sin lycka först hos den turkiske emiren af Egypten,
Ikschididen Käfur, sedan i Bagdad och slutligen hos Bujiden Adud ed-Daula i
Persien. På hemvägen därifrån ar 965 blef han öfverfallen och dödad af röfvare i
närheten af Bagdad. Mutanebbi hade ännu en gång upptagit och mycket lyckligt
behandlat den gamla kasldaformen. Utan att alltför strängt hålla sig till de klassiska
förebilderna täflade han dock med dem i fråga om ordförrådets rikedom och öfver-
bjöd dem icke sällan genom djärfheten i sitt bildspråk. Ehuru hans poesi icke
sällan utsattes for skarpa angrepp från hans samtida, visserligen hufvudsakligen från
dem, som ifrade för det gamla språkets renhet, hafva likväl hans dikter såsom akta
barn af den arabiska andan vunnit efterväldens mest odelade bifall. Ännu i dag
äro de jämte Harlris makämer i alla bildades händer i Oman. Äfven veten-
skapen fann för öfrigt i Seif ed-Daula en förstående gynnare. Vid hans hof lefde den
store aristotelikern el-Faräbi, turk till börden, som efter att hafva afslutat sina studier
i Bagdad hos Seif ed-Daula fann en fristad, där han kunde helt egna sig åt sitt
tankearbete. Hans skrifter undanträngdes visserligen senare af Ibn Sinas (Avicennas),
och hans intellektualistiska system kunde icke vinna något stadigvarande inflytande
i den muhammedanska världen, men han ar likväl såsom en af de grekiska tänkarnes
själfständigaste lärjungar en högst märklig företeelse i den islamska kulturhistorien.
Kalifen Rädi hade, efter att först hållningslöst hafva vacklat hit och dit under
visirernas och generalernas intriger, slutligen (ar 936) beslutit sig för att åtminstone
äter samla i en kraftig hand den makt, sona han själf icke mer var i stånd att
utöfva. Han kallade för detta ändamål till Bagdad ståthållaren af Wäsit och Basra,
Muhammed ibn Räik. Åt honom öfverlemnade han befälet öfver hären och ställde
honom tillika i spetsen för förvaltningen, ja, lät till och med visa honom furstliga heders-
betygelser genom att införa hans namn i fredagsbönen. Därmed inskränkte kalifen
sig själf till rollen af ett andligt öfverhufvud, med hvilken hädanefter hans efter-
trädare måste låta sig nöja. Ej heller Ibn Räik kunde emellertid förskaffa central-
regeringen något anseende i rikets östra del, och karmäterna förmådde han endast
genom att betala tribut hålla borta från Bagdad. Då Rädi dog ar 940, var det redan
icke genom hans utan genom den kusistanske ståthållarens inflytande, som hans bro-
der Muttaki upphöjdes på tronen. Denne ståthållare lät äfven genom sin sekreterare eller
genom en resident öfvervaka alla regeringsåtgärder. Men då han kort därpå föll,
uppstodo ånyo stridigheter om förmynderskapet för kalifen. På dessa gjorde Hamda-
niden Abu ’1-Hasan Ali slut ar 942, i det han fördref sina rivaler från Bagdad och gaf
kalifen sin dotter till äkta. Det var vid detta tillfälle, som han erhöll hedersnamnet
Seif ed-Daula, hvarunder han blifvit berömd. Men den hamdanidiske emiren, hvilkens
ställning i Syrien var ständigt hotad, kunde icke länge behålla makten i Bagdad,
och hans måg kalifen blef ar 944 bländad och afsatt af en turkisk härförare.
I rikets östra del uppstod vid denna tid bland de talrika, merendels till ganska
obetydliga områden inskränkta maktinnehafvarne en ny dynasti, som kom att utöfva
ett större politiskt inflytande. I Tabaristän hade ar 927 en deilemit Merdawidj
störtat de där härkande Aliderna och gjort sig själfständig. Han understöddes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
