Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Kalifatets förfall. Uppkomsten af mindre dynastier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
fördrefs snart åter ur landet. Icke bättre gick det hans son Käim, som ar 921
trängde fram ända till öfre Egypten men sedan tillfogades ett afgörande nederlag af
Muktadirs fältherre Mums. Lättare framgångar vinkade Fätimiderna i väster, hvarest
Idrisidernas rike genom arfskifte sönderfallit i småfurstendömen. Den siste Idrisiden
sökte rädda sig genom att mottaga sitt land i förläning af den omajjadiske härskaren
i Spanien. Då han sedan sökte hetsa Fätimiderna mot denne, blef han på hans
befallning mördad.
I Egypten härskade sedan 935 en från Fergäna härstammande turkisk officer,
som tre ar därefter antog den i hans hemland vanliga furstetiteln Ikschld och
ar 941 äfven eröfrade Syrien samt Mekka och Medina. Under hans bägge söner
och efterträdare hade en eunuck Käfur fört regeringen med fast och lycklig hand.
Då han öfverlefde dem båda, regerade han från och med ar 966 till sin två ar därefter
inträffande död som själfständig härskare. Honom följde på tronen en sonson till
ättens grundare, den unge gossen Abu ’1-Fawäris Ahmed. Härigenom lockades
Fätimiderna, som redan två gånger förgäfves sökt intaga Egypten, till ett nytt försök.
Ar 969 eröfrade den förutvarande ståthållaren af Sicilien Ahmed Nillandet och Syrien.
Fyra ar senare höll den fatimidiske kalifen Muiss själf sitt intåg i Kairo.
Under Fätimidernas 205-åriga välde åtnjöt Egypten i det hela lugn och ro, ehuru
visserligen äfven dessa härskare ställde ofantliga anspråk på dess skatteförmåga.
Bland härskarne af denna föregifna alidiska dynasti, hvilka i egenskap af de enda
berättigade efterföljarne till profeten, Abbasiderna till trots, smyckade sig med kalif-
titeln, har särskildt den tredje, el-Häkim Abu Ali el-Mansur låtit tala om sig. Denne* som
regerade i Egypten under åren 996-1021, utmärkte sig mindre genom sina förtjenster
om landet an genom hvarjehanda egendomliga karaktärsdrag, som troligen berodde
på psykisk abnormitet. Under sina första regeringsår tog han ännu sina härskar-
plikter mycket allvarligt och bemödade sig att höja landets välstånd. Sålunda inkallade
han till Egypten den berömde matematikern Ibn el-Haitam, hvars förnämsta arbete,
hans optik, bevisade oriktigheten af den gamla euklideiska förklaringen af seendet
såsom beroende på strålar, som utgingo från ögonen. Denne skulle hjälpa honom
att utföra hans föresats att reglera de för landets fruktbarhet sa viktiga Nilöfver-
svämningarne. Då matematikern emellertid ej lyckades i praktiken omsätta sina
teoretiska beräkningar, måste han ända till Häkims död hålla sig dold for att skydda
sig för kalifens vrede. Den oinskränkta makt, hvaröfver kalifen förfogade, jämte den
religiösa nimbus, som omgaf hans ämbete, synes sa småningom hafva stigit Häkim åt
hufvudet. Han bemödade sig att åter gifva islams gamla lagar, som icke kunnat
hålla stånd mot kulturen, gällande kraft. Vinförbudet t. ex. hade för länge sedan
blifvit en död bokstaf. Nu lät Häkim utrota Egyptens visserligen knappast synnerligen
talrika vingårdar och förbjöd införsel af alla rusdrycker. Ännu större intrång i det
dagliga lifvet gjorde de lagar, hvarigenom han sökte inskränka sina undersåtars
nöjeslystnad. Han förbjöd icke blott festliga lag och musik utan äfven schackspel
och slutligen till och med promenader utmed Nilen. Sedeslösheten hos kvinnorna,
hvilka i de stora städerna trots haremslifvet förstodo att skaffa sig tillfällen till
kärleksäfventyr, bekämpade han med tillhjälp af en sedlighetspolis, som rekryterades
af gamla kvinnor. Då ej heller dessa åtgärder tycktes honom leda till målet, förbjöd
han kvinnorna att alls lemna husen, och för att grundligare genomföra detta förbud
belade han förfärdigandet af damskodon med straff. Han återinförde äfven de gamla,
fanatiska bestämmelserna om judarnes och de kristnes klädedräkt, for att dessa alltid
äfven till det yttre skulle kunna skiljas från muhammedanerna. De tidigare före-
skrifterna skärptes för öfrigt ytterligare, i det att judarne fingo bära en klocka och
de kristne ett fem skålpund tungt kors om halsen. Vid sitt hof gynnade han
naturligtvis de mest ytterliggående formerna af schiitismen, hvilka efter forniranska
förebilder sågo i den legitime härskaren en manifestation af gudomen själf. Det ar
antagligt, att redan han själf gjorde anspråk på gudomlig dyrkan. Efter hans död
bildade Muhammed ibii Ismall ed-Darasi och dennes efterföljare Hemsa ibn Ahmed
el-Hädi i Syrien en ny sekt, hvari jämte dyrkan af den gudomlige Häkim mystisk-
panteistiska och fornhedniska föreställningar sa godt som utplånade de islamska
beståndsdelarne. På Libanon fann denna sekt, som efter sin stiftare kallade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
