Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Perser och turkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
mer an rimligt höga sportler. Visserligen kan han ej heller frikänna de juridiskt utbildade
domarne från en viss benägenhet att missbruka sitt ämbete. Med ratta varnar han
för det redan under Abbasiderna ofta förekommande hopandet af ämbeten på en
och samma person. Hvad krigsväsendet beträffar, möter oss det viktiga sakför-
hållandet, att det jämte legosoldaterna äfven fanns länstrupper. Författaren, hvars
historiska kunskaper äfven i öfrigt uppvisa besynnerliga luckor, misstager sig, då han
menar, att detta var en alldeles ny inrättning. Under Abbasiderna hade den redan
existerat, ehuru den var att betrakta som en nödfallsinstitution, som ännu ej blifvit
officiell. I Gasnavidernas rike lär den ännu hafva varit obekant, men för turkarne i
väster, i synnerhet osmanerna, blef den senare statsförfattningens grundval.
Äfven Melik-schäh var ännu i stånd att utvidga sitt rikes gränser. Under aren
1089-1090 underlade han sig Samarkand och Kaschgar. Syrien fråntogs fullständigt
Fätimiderna, och i Damaskus och Jerusalem uppstodo mindre vasallfurstendömen.
Hans kusin Suleimän, Kutulmischs son, skickades på eröfringståg till Mindre Asien
och grundade i detta land, där han trängde byzantinerna allt längre tillbaka,
sultanatet Rum, först med Nicaea, sedan med Ikonium som hufvudstad. Detta
sultanat bestod längst af Seldjukernas alla skapelser, men sönderföll senare i flere
själfständiga stater, hvaraf den sista ar 1481 föll i osmanernas händer.
Under Melik-schähs regering fick riket emellertid en inre fiende, som för lång
tid satte hela främre Asien i skräck. Med rätta hade Nisäm el-Mulk i sin prome-
moria varnat sultanen för de schiitiska sekternas stämplingar. Schiitismen, söm i
början var ett dynastiskt parti och sedermera blef en omklädnad for persernas
nationella ideal, hade redan ofta tjenat samvetslösa lycksökare som täckmantel för
rent egoistiska, statsfientliga sträfvanden. Bland de schiitiska predikanter, som
drogo omkring i landet och sökte vinna massorna genom att utlofva en mahdi,
som skulle komma och straffa härskarnes orättrådighet, framträdde vid denna tid
en viss Hasan Sabbäh. Traditionen ställer honom i förbindelse med Nisäm el-
Mulk och Omar Kajjäm, hvilkas ungdomsvän han skulle hafva varit. Han torde i
Egypten hafva vunnits för Fätimidernas lära; i hvarje fall uppträdde han 1090 i
Persien såsom deras agent. Med en ännu fåtalig skara anhängare slog han läger
framför bergfästet Alamut, »örnnästet», i distriktet Rudabär, 60 parasanger norr om
Kaswln, och uppfordrade Melik-Schähs där kommenderande befälhafvare att hylla
Fätimiden Mustansir som sin härskare. Då_denne vägrade, intog han fästet, som
nu blef sätet för hans makt. Scheik el-djibäl, »mästaren (vanligen återgifvet med
»den gamle») från bergen», utbildade här efter den fatimidiska propagandans mönster
sin orden i skilda grader. Medan den trängsta kretsen af invigde bekände sig till
en libertinism, för hvilken det icke existerade några moraliska och religiösa band,
uppfostrades deras verktyg i den strängaste fanatism. Mord på dem, som af mästa-
ren utpekades såsom den sanna trons fiender, framställdes för dem såsom en
Gudi välbehaglig gärning, som försäkrade dem om paradisets fröjder. En sådan
mördare kallades fidäi, »den sig själf uppoffrande», eller haschaschi (hvaraf det
västerländska »assasin»), »den af haschisch, hampans narkotiska beståndsdel, berusade».
Detta mördarhand lyckades inom kort bemäktiga sig äfven andra slott i Persien
och Syrien. Den seldjukiska regeringens försök att undertrycka det misslyckades
och besvarades ar 1092 med Nisäm el-Mulks mord. Det ar dock icke helt och
hållet uteslutet, att sultanen själf varit invecklad i detta dåd, emedan han efter
uppnådd myndighetsålder började finna sin allrådande minister besvärlig. Men
redan två ar därefter följde han honom i döden.
Melik-schähs af-honom själf utsedde efterträdare Barkjarol^ måste först försvara
sin rätt emot sin fyraårige styfbroder Mahmuds moder och mot sin i Damaskus
regerande farbroder Tutusch. Kalifen Muktadi, som i början Varit redo att erkänna
Mahmud, fick efter Barkjaroks slutliga seger ar 1094 plikt^ därför med sitt lif.
Striden med Tutusch varade ännu ett ar och slutade först, d^ denne föll i ett slag
vid Raj i Persien efter att hafva eröfrat Mesopotamien och tvungit kalifen i Bagdad
att nämna hans namn i kyrkobönen. Korasan, där hans farbroder Arslän Argon hade
gjort sig oberoende, lyckades Barkjarok visserligen återtaga, men ar 1099 reste sig
hans broder Muhammed mot honom, och i förening med en annan broder Sandjär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
