Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Perser och turkar - 9. Islam i Spanien och Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvang han honom efter tvenne olyckliga slag att fly till Damagäns berg. Efter
växlande strider slöts fred ar 1103, enligt hvilken riket delades mellan bröderna.
Då Barkjarok följande ar dog och endast efterlemnade en omyndig son, tog
Muhammed ensam makten.
Under hans regering (1105-1118) åtnjöt Östern ännu en gång ett tämligen ostördt
lugn. Muhammeds sträfvan gick ut på att tillintetgöra de små parasitiska stats-
bildningar, som oupphörligen uppstodo i mera aflägsna trakter. Ar 1108 slog han
arabhöfdingen Abu Sadaka af familjen Banu Masjud, hvilken med Hilla nara det
gamla Babylon som utgångspunkt hade bemäktigat sig herraväldet öfver Eufrat-
och Tigrislandets beduinstammar. Men rikets svåraste kräftskada, assasinerna,
kunde ej heller han tillintetgöra. Visserligen lat han nedbryta åtskilliga af deras
borgar, och ar 1118 kringrände hans trupper själfva Alamut. Men innan denna
fästning gifvit sig, dog Muhammed själf den 18 april, 37 ar gammal, måhända
förgiftad af någon anhängare af assasinerna. Vid underrättelsen härom upphäfde
hans trupper genast belägringen, då de icke visste, hvems befallningar de nu
skulle lyda.
Efter denna tid föll Seldjukernas rike snart sönder i sina beståndsdelar. De olika
prinsarne af detta hus förlorade fullständigt sin makt till sina förmyndare, atä-
begerna. Bland dessa lyckades emellertid flere genom en kraftfull regering åtmin-
stone for någon tid skapa drägliga förhållanden inom mindre områden.
9. Islam i Spanien och Nordafrika.
Äfven i Spanien hade islams makt för länge sedan passerat höjdpunkten. I detta
under Omajjadernas regering genom de täflande arab- och berberstammarnes stridig-
heter sönderslitna land hade ar 755 den tionde omajjadiske kalifen Hischams sonson,
Abd er-rahmän, som kommit hit på sin flykt undan Abbasiderna, blifvit mottagen
och erkänd som själfständig emir med säte i Cordova. Han lyckades också åter
samla islams splittrade krafter och utvidga sitt maktområde i kampen mot de kristne.
Visserligen var hans 32-åriga regering (756-788) uppfylld af oupphörliga strider mot
upprorsmakare. Icke blott de forna emirerna, som af honom beröfvats sin makt,
reste sig mot honom utan äfven en af hans omajjadiska släktingar, som han inkallat
i landet och erbjudit såväl en tillflyktsort mot Abbasidernas förföljelser som rikedom
och makt. I dessa strider ingrep en gång också det frankiska rikets mäktige härskare,
Karl den Store. Den jemeniske ståthållaren af Barcelona, scheik Suleimän el-
Arabi, begaf sig tillsammans med några släktingar till emiren Jusuf, hvilken före
Abd er-rahmäns ankomst hade regerat i Spanien, ar 777 till Paderborn, där Karl
just efter sin seger öfver saksarne afhöll ett »majfält». Konungen lofvade dem att
infalla i Spanien. Där skulle Barcelonas ståthållare genast ansluta sig till honom,
medan Jusufs släktingar i spetsen för sin stam Fihr skulle föranstalta en resning
mot den omajjadiske emiren i sydöst. Men detta uppror utbröt för tidigt och kufvades
af jemenerna. Då frankerna visade sig utanför Saragossas murar, uppsade invå-
narne Arabi, som just uppehöll sig där, tro och lydnad. Vid underrättelsen om att
bakom hans rygg utbrutit ett nytt uppror bland saksarne, måste Karl skyndsamt
vända om. Det var under återtåget genom Pyrenéerna, som baskerna tillfogade hans
eftertrupp under grefve Ruotland från Bretagne det mångbesjungna nederlaget vid
Roncevaux.
Betydligt mera besvär, an dynastiens grundare haft, fingo hans efterträdare af sina
kristna fiender. I Asturien hade med Alfons II:s regeringstillträde en ny anda börjat
göra sig gällande. I förening med baskerna och Aquitaniens franker lyckades denne
konung åter rycka Barcelona från den tredje Omajjaden Hakam I och till och med under
ett ströftåg söderut för en kort tid besätta Lissabon. Äfven i rikets centrum måste
Hakam oaflåtligt kämpa for sin makt, icke blott mot upproriska släktingar utan
äfven mot den af fanatiska lagkloke (fukaha) upphetsade mängden i hufvudstaden
Cordova. Denna tog nämligen anstöt af det från skrupulös lagbundenhet fria lefnads-
sätt, som emiren förde efter sina syriska förfäders exempel. Därtill kommo äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
