Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN OSMANSKA MAKTENS TILLBAKAGÅNG INTILL SLUTET AF 1700-TALET. 267
Sudabukten i närheten af Kandia på Kreta. Efter ett kopparstick.
Ar 1617 hade sultan Ahmed dött och enligt den gamla islamska arfsrätten efter-
trädts af sin broder Mustafa i egenskap af den äldste prinsen inom ätten. Men redan
efter tre månader måste denne afstå från tronen till förmån för sin unge brorson
Osmän II. Under gränsfejderna med polackarne utkämpades ar 1620 ett stort slag
vid Jassy, som föranledde sultanen att själf draga ut i fält. Dock gingo hans högt-
flygande planer om intet redan utanför murarne till fästningen Choczim, sa att lian
utan att hafva uträttat något måste bekväm^ sig till fred ar 1621. Då han icke utan
skäl gaf janitscharerna skulden för denna motgång, lät han af sin storvisir öfvertala
sig att söka befria sig från dem och i stället stödja sig på rikets asiatiska provinser.
En pilgrimsfärd till Mekka skulle sätta honom i stånd att utföra denna plan.
Men janitscharerna, för hvilka hans afsikt blifvit röjd, tvungo honom att afstå från
pin resa. Då han vägrade att utlemna storvisiren åt dem, blef han mördad, och den
halft vansinnige Mustafa upphöjdes åter på tronen. Först efter två ar fingo de mera
sansade elementen åter öfverhanden i Stambul. Den 30 augusti 1623 tvangs Mustafa
att afstå från makten till förmån för Murad IV, Ahmeds andre son, en gosse om
fjorton ar.
Under detta oroliga sakernas tillstånd i hufvudstaden fick osmanernas välde i
Syrien en svår stöt. Redan ar 1603 hade där druserfursten Fakr ed-din på Libanon
i förening med kurden Djänbuläd gjort uppror mot Porten och hade också efter
bundsförvantens nederlag mot en årlig skatt fått behålla sina besittningar. Med
honom ingick den företagsamme hertig Ferdinand I af Toskana förbund *for att åt
den florentinska handeln oppna nya vägar, medan Fakr ed-dinomed hans samt med
påflig och spansk hjälp hoppades kunna eröfrao Palestina. Ar 1610 besatte han
redan Baalbek och hotade själfva Damaskus. Ar 1613 begaf han sig rent af till
Europa för att där vidare verka for sina planer. Under hans tvååriga vistelse i
Florens försvarade hans kloka moder hans land mot paschan af Damaskus. Efter
sin återkomst begagnade han sig af oroligheterna under ar 1623 till att satta sig i
besittning af denna stad. Under det persiska kriget utsträckte han sedan sitt välde
öfver den syriska kusten från Antiochia söderut. Ar 1631 råkade han i öppen konflikt
med Porten, i det han vägrade att inom sitt område gifva vinterkvarter åt en mot
Persien bestämd här och fördref den med vapenmakt. Två ar därpå infann sig en
osmansk flotta vid den syriska kusten för att hämnas detta fredsbrott och besatte
alla hamnplatser. Samtidigt angrepo de osmanska ståthållarne druserna till lands.
Fakr ed-dins son Ali lät med sina bästa trupper locka sig till en afgörande kamp
på slätten, där han led ett ömkligt nederlag och själf jämte en sin farbroder förlorade
lifvet. Den 12 november måste Fakr ed-din själf kapitulera .i sin sista tillflyktsort och
blef afförd till Stambul. Där halshöggs han den 13 april 1635, då hans brorson
Melhem förgäfves försökt återställa husets ära genom en ny resning.
Redan ar 1623 hade kriget med Persien åter utbrutit, då den osmanske ståthållaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
