Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
i Bagdad hade öfverlemnat denna stad åt schacken. Halftannat årtionde igenom
fördes nu omkring denna stad och samtidigt i Kaukasus och i Äserbeidjän ett lång-
draget småkrig, som först i slutet af ar 1638 afslutades genom Bagdads återeröfring
af osmanerna.
Sultan Murad öfverlefde icke länge det persiska fälttågets lyckliga slut. Den 19
februari 1640 dog han af följderna af omåttlig förtäring af starka drycker. Han efter-
träddes af sin broder Ibrahim och med honom höllo den af Murad mot slutet af hans
regering bannlysta tygellösheten och det likaledes afskaffade kvinnoväldet åter sitt
intåg i Stambul. Storvisiren Kara Mustafa hade under de båda första åren förstått
att icke alldeles utan framgång motverka dylika inflytelser men därvid skaffat sig
många fiender, då han genom införande af besparingar vid hären och flottan, genom
en myntreform och en omläggning af skatteväsendet skadade många privata affärs-
intressen. För sultaninnans moder och för tre af Ibrahlms gunstlingar, som samverkade
med henne, var det därför en lätt sak att upphetsa janitsjarerna mot honom, och
då dessa den 22 mars 1643 begärde hans hufvud, .vågade sultanen icke vägra det.
Trots Ibrahims obetydlighet ryckte osmanerna under hans regering upp sig till
ett stort krigsföretag i Europa. Fortfarande behärskade venezianerna från Kreta
inloppet till Egeiska hafvet, men man hade i Stambul redan länge varit van att förakta
dem, då de under hvarje konflikt vid den dalmatiska gränsen eller med barbaresksta-
terna brukade vaja undan och sökte köpa sig fred med penningar. Sålunda mognade hos
dem den planen att äfven beröfva dem deras sista besittning i Levanten, och redan
ar 1644 rustade man ifrigt i arsenalerna. Den l juni följande ar öppnades kriget
med befallningen, att venezianerna i hela riket skulle häktas och deras egendom
indragas. Den osmanska flottan hade, utan att möta allvarligt motstånd, kunnat
landa vid Kreta och eröfrade till hösten Kanea. Därefter gjorde osmanerna emellertid
endast långsamma framsteg. Med anledning häraf bildades i Stambul en samman-
svärjning mot sultanen, som man tillskref skulden för den lama krigföringen, eme-
dan han i vansinnig lyx förslösade statens medel. Den 6 augusti 1648 afsattes han,
och hans omyndige son Muhammed upphöjdes på tronen.
Tre ar senare bröts genom en palatsrevolution äfven det fördärfbringande inflytande,
som utöfvades af den unge sultanens farmoder, och hans moder hade redan sina blickar
fästade på den man, som var kallad att reorganisera staten. Det var Muhammed
Köprili från Köpri vid Halys nära Amasia. Han hade, efter hvad det vill synas, kommit
till seraljen vid någon utskrifning af gossar, men hade snart från den lägre hoftjensten
svingat sig upp i statstjensten. Sålunda hade han varit storvisirens räntmästare och
därpå pascha i Damaskus, Tripolis och Jerusalem och hade ej långt förut återkommit
till hufvudstaden i egenskap af en af »visirerna af kopplet». Den gången lyckades
likväl hans fiender ännu en gång undantränga honom, sa att han måste gå i lands-
flykt, under det den svage Gurdji Muhammed öfvertog rikssigillet.
Emellertid hade venezianerna förgäfves bemödat sig om att vinna andra makters
hjälp under sin förtviflade kamp för sin ställning i Levanten. De voro icke i stånd
att undsätta Kandia, men i Dalmatien gjorde de framsteg och ar 1651 lyckades de
slå den osmanska flottan vid Paros. Fem ar senare bortsopade de de fientliga skeppen
från hafvet genom en glänsande seger vid Dardanellerna.
Då de osmanska rikets nöd hade nått sin höjd med detta nederlag, var Köprilis
stund kommen. Den då redan 80-årige mannen öfvertog storvisiratet blott på det
villkor, att sultanen gaf honom oinskränkt makt och fri dispositionsrätt öfver alla
ämbeten. Med hänsynslös stränghet utrotade han upprorstendenserna genom mass-
afrättningar och skonade icke ens seraljens gunstlingar. Genom ett betydande
lån ur sultanens privata skattkammare samt genom sekularisering af fromma stiftelser
och inskränkning af de andliges inkomster förstod han att ordna finanserna. Före
sin död 1661 genomdref han äfven, att hans son Ahmed blef hans efterföljare. Denne
fullbordade lyckligt hans reformer utan att behöfva använda sin faders blodiga
metoder.
Den osmanska statens inre pånyttfödelse yttrade sig snart äfven i ett kraftfullare
uppträdande mot dess grannar i norr. I Siebenburgen blef furst Georg Rakoczy,
som försökt undandraga sig sina länsplikter mot sultanen, ersatt med den foglige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
