Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brorson Adil Schack, som närmast efterträdde honom, kunde icke reda sig mot de i
alla provinser uppdykande pretendenterna, och Persien sjönk under inbördeskriget
åter tillbaka i sin förra vanmakt. Den långa fredstid, som nu följde, blef knappast
till fördel för det osmanska riket. Då det helt och hållet hvilade på krigskulturen,
försvagades dess krafter, ehuru sedan 1756 åter en energisk sultan, Mustafa III,
och en duktig storvisir, Rägib Muhammed, skötte regeringsärendena.
Först den polska frågans utveckling gaf anledning till, att Porten åter aktivt kom
att deltaga i den europeiska politiken. Polens försvagande genom Ryssland hade
den till en början lugnt åsett. Men då ryssarne gjorde allt större framsteg, fick
krigspartiet inom divanen öfverhanden, och då den osmanska staden Balta vid
bessarabiska gränsen förstördes af dem, förklarade Porten krig ar 1768.
Nu hämnade sig det förhållandet, att det turkiska krigsväsendet sa länge varit
försummadt. Ryssarne eröfrade Choczim och ar 1770 äfven Bender och läto Moldau
och Valakiet hylla Katarina IL Vid denna tid visade sig äfven för första gången en
rysk flotta i Medelhafvet med den äfventyrliga planen att framkalla och understödja
en resning bland grekerna. De mainotiska röfvarne kunde emellertid icke intaga
de befästa platserna på Peloponnesos. I stället lyckades flottan i juli 1770 tillintet-
göra den osmanska sjömakten i Tjesmebukten på Mindre Asiens kust. Redan befarade
man ett angrepp på själfva Stambul, men ryssarne utnyttjade icke sin seger.
Ar 1771 kunde ryssarne ockupera Krim, men därefter var det slut med deras
framgångar. De ledo ett nederlag vid Rustjuk och nödgades, sedan belägringarne af
Silistria och Varna misslyckats, åter draga sig tillbaka öfver Donau mot slutet af ar
1773. I januari 1774 dog emellertid sultan Mustafa, och hans efterträdares, Abdul-
hamlds, oduglige storvisir vågade sig i nästa fälttåg alltför långt fram, gick i en
fälla och måste den 21 juli 1774 i lägret vid Kutjuk-Kainardji underteckna mycket
ofördelaktiga fredsvillkor. Porten fick nämligen till Ryssland afträda de viktigaste
fästningarne vid Svarta hafvet och de båda Kabardierna, nödgades erkänna tatarernas
Oafhängighet och bevilja invånarne i Moldau och Valakiet amnesti och religions-
frihet. Osmanernas anseende i Europa var nu sa sjunket, att deras fördrifvande
därifrån tycktes vara blott en tidsfråga. Österrike drog fördel af deras nödställda
belägenhet till att genast efter fredsslutet under en obetydlig förevändning annek-
tera Bukovina, utan att Porten kunde hindra det. Fem ar senare måste den äfven
i fördraget i Ainali Kavak medgifva kejsarinnan Katarina rätt att lägga Krimtatarerna
under sitt välde, hvilket också genomfördes ar 1783.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
