Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det osmanska riket och Egypten i 19:de och 20:de århundradena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 G. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
gande emot de till eftergifter för förnuftet böjda äldre rättslärarne. Dessa studier
väckte hos honom den öfvertygelsen, att den vid denna tid särskildt bland turkarne
härskande formen af islam var uppfylld af missbruk. Då han återkommit till sitt hem-
land, sökte han först i trängre kretsar därstädes återställa den ursprungliga renheten i
lära pch lif. Men då han i Ej ana uppträdde mot det där dyrkade lokalhelgonet Saad
och genom sina anhängare lät verkställa det kanoniska, men för länge sedan ur bruk fallna
steningsstraffet på en äktenskapsbryterska, blef han utvisad därifrån. Han vände
sig till en motståndare till scheiken af Ejäna vid namn Muhammed ibn Saud, som
i egenskap af anförare för en af Anésastammens underafdelningar bodde på den blott
omkring 24 km. därifrån aflägsna befästade orten Derlja. Här blef han omkr. 1745
vänligt mottagen och vann äfven anhängare för sin lära. Han förkastade hvarje slags
dyrkan af profeten och andra helgon och förklarade de muhammedaner, som gjorde
sig skyldiga därtill, för hedningar, som enligt koranen borde bekämpas, till dess de
antingen omvände sig eller blefvo utrotade. Med oeftergiflig stränghet höll han på,
att hans anhängare icke försummade fredagsgudstjensten. All lyx i klädedräkt, särskildt
bruket af siden, men äfven all utsmyckning af gudstjenstlokalerna och grafvarne för-
bjöd han. I enlighet med profetens förbud mot alla bedöfningsmedel förbjöd han tobaks-
bruket, mot hvilket för öfrigt vid tiden för hans första uppträdande nästan alla, äfven
de icke-hanbalitiska rättslärde hade förklarat sig. För tankerikedom eller originalitet
utmärkte sig denne reformator alltså lika litet som en gång profeten själf hade gjort.
Men i likhet med denne förstod han att entusiasmera sina anhängare och taga deras
ständigt vakna stridslust i sin saks tjenst. Under loppet af .10 ar lade Muhammed
ibn Saud ett område om ungefär 30 kv.-mil under den nya läran och sitt välde. Först
ar 1757 kunde efterträdaren till den furste af Hasa, som en gång utvisat reformatorn
ur Ejäna, förmå sig att taga upp kampen mot honom. Han blef likväl slagen och
förlorade sitt rike till wahhäbiterna, som nu äfven bredde ut sig åt väster. Då Mu-
hammed ibn Saud dog ar 1765, efterträddes han af sin son Abd el-AsIs, som redan
under hans lifstid utmärkt sig som fältherre. Denne fortsatte sin faders eröfringspolitik
och framträngde redan ar 1788 ända till Kuweit, den enda hamnen på Arabiens
nordöstra kust. Redan året förut hade han tryggat arfföljden inom sitt hus, i det
han i en stor folkförsamling genom Muhammed ibn Abd el-Wahhäb själf lät utropa
sin son Saud till efterträdare. Då denne själf dog ar 1791, efterföljdes han äfven af
sin son i egenskap af mufti.
Wahhäbiternas framgångar blefvo sa småningom oangenäma för deras grannar,
Scherlfen af Mekka trodde sig först på egen hand kunna tukta dem, men den här
som han ar 1790 sände mot Nedjd, uträttade ingenting och blef under återtåget rent
af kännbart slagen af Saud. Under de närmast följande åren ryckte wahhäbiterna
allt längre fram mot norr, sa att slutligen paschan af Bagdad, Suleimän, såg sig nöd-
sakad att vidtaga försvarsåtgärder. Ar 1797 inföll han med omkring 5,000 turkar
och dubbelt sa många araber i Hasa, wahhäbiternas rikaste och fruktbaraste provins,
men lat i stället för att genast angripa hufvudorten Derlja en hel manad uppe-
hålla sig med belägringen af Hasas citadell. Då därpå Saud själf tågade mot honom,
vågade han icke angripa honom utan slöt fred med honom på sex ar. Wahhäbiterna
hade emellertid lärt sig att ringakta hans makt och inföllo nu ar 1801 i hans område.
Deras mål var Kerbela med den af alla schiiter djupt vördade Huseins, profetens
brorsons, graf. Den 28 april, Beirämfestens dag, föll staden i deras händer. Den
präktiga kupolbyggnaden öfver Huseins graf förstördes, och ett väldigt byte bortfördes.
Sedan under loppet af de närmaste åren nästan alla Nedjds beduinstammar an-
slutit sig till dem, öfverföllo wahhäbiterna Mekka ar 1803 vid vallfärdstiden i april.
Ehuru staden var full af vallfärdande främlingar, gaf den sig efter ett kort motstånd.
Scherlfen Gälib flydde till hamnstaden Djidda och den syriska pilgrimskaravanens
ledare Abdallah, Pascha af Damaskus, måste efter tre dagar lemna staden. Men
redan samma ar fick fursten Abd el-AsIs plikta för dagen vid Kerbela. Den
14 oktober blef han nämligen mördad af en schiitisk fanatiker i Derljas moské.
Hans son Saud, genom sin moder en dotterson till reformatorn, upphäfde Djiddas
belägring och lat scherifen återvända till Mekka i egenskap af hans vasall. Såsom
sådan måste han afstå från sin mest gifvande inkomstkälla, tullen i Djidda, då denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
