Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det osmanska riket och Egypten i 19:de och 20:de århundradena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÄN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
arne på de kristna, undersåtarne afskaffades. Till kristendomen öfvergångna mu-
hammedaner skulle icke längre med våld tvingas till omvändelse. De kristne fingo
tillträde till statsläroverken och därmed äfven till statens civila befattningar och tjenster.
Äfven för krigstjenst, som hittills varit en muhammedanernas företrädesrättighet, skulle
de kristne tagas i anspråk, dock skulle det stå dem fritt att köpa sig ersättare. På
provins- och kummunalstämmorna skulle de kristne blifva bättre representerade an
hittills. Främmande undersåtar tillätos på vissa villkor att förvärfva sig jord.
Slutligen ställdes i utsikt en jämnare skattefördelning, uppställande af en årsbudget
samt förbud mot mutor.
Denna nya hatt mottogo Portens undersåtar icke med samma hänförelse som
en gång Giilhänemanifestet. Muhammedanerna voro missnöjda öfver att deras gamla
företrädesrättigheter upphört att existera, och de kristne, som blifvit misstänksamma
genom sina många dåliga erfarenheter, väntade sig inga praktiska fördelar däraf,
dessutom betraktades den af båda partierna med ovilja, emedan dess europeiska
ursprung var tydligt nog.
När diplomatien ansåg sig hafva gjort sin plikt i Stambul, öfvergick man på
allvar till fredsunderhandlingarne, som afslutades på kongressen i Paris i mars 1856.
Alla under Krim kriget besatta områden återlemnades. Makterna garanterade det
osmanska riket dess Oafhängighet och läto det som medlem af den »europeiska
konserten» få del af den internationella rätlens alla förmåner. Dardanellerna för-
blefvo som hittills spärrade, och Svarta hafvet neutraliserades. Skeppsfarten på
Donau skulle ordnas i frisinnad anda af en särskild kommitlé. Porten förpliktade
sig att gifva Moldau och Valakiet en oberoende nationell förvaltning och garanterade
dem full frihet i afseende på kult, lagstiftning, handel och skeppsfart. Samma fri-
heter medgåfvos Serbien, dock blefvo dess inhemska myndigheter icke lika oberoende
af Porten, som äfven behöll sin rätt att där hålla en garnison.
Fyra ar efter freden i Paris fingo de europeiska staterna åter tillfälle att ingripa
i det osmanska rikets inre angelägenheter. Drusernas och maroniternas dubbel-
regering på Libanon gaf anledning till ständiga konflikter, i synnerhet som de fanatiska
gammalturkarne här, där de icke beständigt kände sig öfver va kade af den europeiska
diplomatien, gåfvo fritt lopp åt sitt hat möt de kristne genom att upphetsa druserna
mot dem. I maj 1860 utbröt åter inbördeskrig och ända in i juli rådde mord och
plundring, då de sedan månader tillbaka obesoldade trupperna icke brydde sig om
att inskrida. Mer an 30,000 kristne förlorade lifvet under dessa fasansfulla orolig-
heter, och det farliga exemplet uppe i bergen smittade äfven fanatikerna på slätt-
landet. I Damaskus utbröt en förföljelse mot de kristne, och dessa skulle fullstän-
digt hafva utrotats, om icke den från de algeriska kabylernas frihetskrig mot frans-
männen berömde emiren Abd el-kädir jämte sina söner och en liten trupp af an-
hängare hade räddat många. Dessa händelser väckte sådan harm i Europa, att Porten fann
sig föranlåten att utsända Fuad Pascha med oinskränkt fullmakt att bestraffa de
skyldige. Äfven Frankrike skickade 6,000 man till krigsskådeplatsen, medan de andra
makterna endast läto representera sig genom sändebud. På Libanon och i Damaskus
hölls därpå blodig räfst. Dock fingo druserna förespråkare i England, som behöfde
dem som motvikt mot det franska protektoratet öfver de kristne. På dess föranstal-
tande upphörde de redan påbörjade afrättningarne af drusernas ledare. Visserligen
blefvo 2,491 druser deporterade till Tripolis, men de fingo redan efter fem ar åter-
vända till sin hemtrakt.
Sultan Abdul-medjld hade dött den 25 juni 1861. Han efterträddes af sin broder
Abdul-asls, som hittills suttit fången i sin moders hus och umgåtts endast med
dervischer och korantolkare. Dessa hade uppfyllt honom med fantastiska föreställ-
ningar om kalifatets religiösa värdighet och världsmaktsställning. Han tillträdde
regeringen med de bästa föresatser, upplöste sin företrädares harem, i det han förklarade
sig vilja nöja sig med en gemål, och inskränkte hela sin hof hållning. Men af det i
samband med haremsväsendet stående slösaktiga hoflifvet berodde hela Stambul,
hvarför det var honom omöjligt att simma mot strömmen, och inom kort utveck-
lade sig den nye sultanen till en slösare af värsta slag. For öfrigt hade han alltifrån
sitt regeringstillträde att kämpa med de största ekonomiska svårigheter. Hans före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
