Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Den andliga odlingen i det osmanska riket och i Egypten under 1800- och 1900-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa öfverdrifter hade språkrensarnes tendens dock en sund kärna och blef icke
utan framgång. Äfven på det lyriska området frigjorde man sig från klassicismens
trånga fjättrar. Mahmud Ekrem införde i litteraturen den inhemska folkvisan och
förädlade den genom att gjuta den i balladernas och romansernas främmande former.
Ännu djupare an sina föregångare ingrep Husein Rahmi. i folkets lif. Fastän han
såsom ämbetsman steg ända till arkivarie i afdelningen för de indirekta skatterna, har
han endast åtnjutit undervisning i Stambuls moderna skolor och har aldrig läst
franska. Som en folkets son älskar han särskildt att förhärliga det kärnfriska ana-
toliska bondestån.det, landets hopp. Men han skildrar folket sådant det i verkligheten
ar, då han icke dragit sig för att på nära håll studera det. I likhet med hans före-
gångares äro hans verk anlagda på att vara lärorika och till sin grundstämning genom-
gående pessimistiska, hvilket drag dock hos honom icke längre beror på en konstlad
efterbildning af västerländingarne utan har sin grund i verkliga stämningar och ar
genomgående äkta. Ty den nyare litteraturen hade i Abdul-hamlds stat att kämpa med
de största svårigheter. Till en början hade regeringen själf gynnat de moderna
Sträfvandena och låtit talrika unga man kostnadsfritt studera i utlandet, särskildt i Paris.
Men då nu dessa »ungturkar» ifrade för att Midhat Paschas författning skulle åter-
ställas, begynte sultanen frukta dem såsom motståndare till hans enväldiga styrelse.
Ju mer han afstängde sig från världen i sitt palats Jildis, som han ända till 1908
lemnade endast en gång om året, i Ramadän, för att i den gamla seraljen i Stambul
visa profetens mantel sin vördnad, dess lättare blef det för hans omgifning att fram-
ställa äfven de sunda framstegstendenserna inom folket i en misstänkt dager för
honom. Sålunda hade regeringen under absolutismens sista ar lyckats nästan full-
ständigt undertrycka äfven den moderna litteraturen. Såvida dess representanter icke
frivilligt tego, hindrades deras verksamhet genom en öfvermåttan småaktig censur, som
bland annat förbjöd en öfversättning af Wilhelm Tell och icke ens tålde bruket af ordet
»fädernesland». Den ungturkiska reaktionen sommaren 1908 upphäfde genast denna
censur, och man kan nu hoppas, att den osmanska litteraturen skall få en ny vår
under frihetens sol.
Ehuru Egyptens andliga odling tidigare och mera ihållande varit utsatt för inflytelser
från Europa an Stambuls, har den dock stannat långt efter denna. Visserligen har
man äfven här redan under Mehemmed Ali börjat att till arabiska öfversatta veten-
skapliga och skönlitterära verk ur den europeiska litteraturen, bland annat själfva
Iliaden. Men öfversättningarne äro af ytterst ringa betydelse for folkbildningen, då
de genomgående äro affattade på det gamla skriftspråket, som trots alla försök till
anpassning efter nutidens kraf ar lika främmande för folket som latinet för italie-
narne. Ännu har här ingen Dante uppstått, som genom en stor litterär bragd öppnar
porten till litteraturen för folkspråket. Försök därtill hafva dock icke fattats. Den
förutvarande domaren Muhammed Otmän Galäl, född 1829, försökte, sedan han dess-
förinnan till skriftarabiska öfversatt La Fontaines fabler och Saint-Pierres Paul et Vir-
ginie, att till det moderna umgängesspråket öfverflytta några af Moliéres pjeser. Ehuru
han därvid mycket skickligt anpassade äfven innehållet efter egyptiska förhållanden,
kunde hans stycken dock icke vinna burskap på den öfver hufvud taget ännu myc-
ket outvecklade egyptiska teatern. Bortsedt från att man saknade lämpliga fram-
ställare af kvinnorollerna, fann publiken icke heller språket tillräckligt bildadt. Den
gamla litteraturen upplefde däremot i och med boktryckerikonstens införande ar 1821 en
härlig renässans. Nästan alla mera betydande verk utgingo sa småningom från de
egyptiska pressarne, hvilkas egare ej ens läto afskräcka sig af många lexikografiska
och exegetiska arbetens kolossala omfång. De egyptiska lärde hafva också själfständigt
- låt vara, att detta ord alltid måste användas med en viss reservation, när det ar
fråga om den senislamska litteraturen - producerat icke sa litet, ehuru de numera
börjat öfverflyglas af de i intellektuellt hänseende mera mottagliga syrerna, hvilka allt-
jämt i stora skaror utbyta sitt hemlands trängre förhållanden mot de gynnsammare
lifsvillkoren i Egypten. Äfven inom tidningspressen, som nått ett storartadt uppsving,
sedan Mehemmed Ali ar 1832 grundade den ännu bestående egyptiska statstidningen,
innehafva syrerna afgjordt ledningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
