Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Den andliga odlingen i det osmanska riket och i Egypten under 1800- och 1900-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDLIGA ODLINGEN I DET OSMANSKA RIKET OCH I EGYPTEN UNDER 1800-O. 1900-TALEN. 297
Ungturkarnes intag i Konstantinopel.
Fotografi i Berliner Illustrierte Zeitung.
nästan alla mera betydande författare från det andra kejsardömets tid. Men man
insåg dock snart, att det icke var tillräckligt att ytligt tillegna sig det franska väsen-
det. Alltmera började man taga upp nationella ämnen. Därvid kunde man till en
början naturligtvis icke undvika klumpiga anpassningsförsök. Efter franskt mönster
gjorde man utkast till historiska och sociala romaner, hvilkas kärna nästan alltid
utgjordes af kvinnofrågan, men som vanligen i lika hög grad saknade konstnärlig form
och verklig mognad.
Snart fann man emellertid äfven en ny litterär form för den nya riktningen. Den enda
folkliga prosadiktning, som turkarne dittills egt och som för öfrigt ännu icke fått tillträde
till den högre litteraturen, var de skildringar ur folklifvet, som utgjorde ämnet för
de offentliga berättarnes (meddähernas) historier (Se G. Jacob, Turk. Bibliothek I).
Deras stil införde nu Ahmed Midhat i litteraturen. I sina »Märkvärdiga historier»
lånar han visserligen ofta franska ämnen, men hans framställning ar rik på verkliga
iakttagelser, liffull och af gripande verkan. Äkta nationella ämnen införde Mehemmed
Tewflk i diktningen i och med sitt verk »Ett ar i Stambul» (Se Jacob, Turk. Bibi.,
II ff.). Han vill häri skildra det ännu oförfalskade turkiska folklifvet, såsom det en gång
afspeglade sig i hufvudstaden, kvinnornas samtal under vinteraftnarne, det glada lifvet i
kaffehusen och under utflykterna till de »europeiska sötvattnen». Hand i hand med
dessa nationella sträfvanden gick den nyvaknade ifvern för språkets renhet, hvarom
Sami särskildt gjorde sig förtjent. Sedan man af stått från de gamla klassikernas
konstlade och öfverlastade stil och ersatt den med folkets enkla utryckssätt, sökte
man äfven i ordvalet alltmer att befria sig från onödiga utländska lån. I den
gamla litteraturen var den som tarflig betraktade turkiskan ofta helt och hållet
öfvervuxen af arabiska och persiska element. Men äfven folkspråket var starkt upp-
blandadt med dessa främmande beståndsdelar. Nu började man åter intressera sig for
den äldre, östturkiska litteraturen. Ahmed Djevdet (död 1880), utgifvaren af den an-
sedda tidningen Ikdäm, »Framsteget», gjorde på grundspråket och i osmansk öfver-
sättning turkarne bekanta med en skrift af Newäl, i hvilken denne en gång vid
Timuridernas hof i Herät hade förhärligat turkiskan på arabiskans bekostnad. Ja,
man gick mången gång sa långt, att man ville ersätta främmande ord, som redan
fullständigt vunnit burskap, med gamla för länge sedan obrukliga turkiska. Trots
Världshistoria III.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
